Monarchy – Abnocto (Recension)

Monarchy släppte enligt mig 2011-års bästa album med Around The Sun .
Det har varit få debuter som imponerat så stort på mig. Skivan levererade perfekta poplåtar smyckade i en mästerlig produktion och lekfullt användande av instrument samt röster. Låtar som Black, the colour of my heart , Floating Cars samt I won’t let go ligger mig fortfarande varmt om hjärtat.
Nu är det 2015 och duon har under åren blivit kompis med Dita von Teese , haft en del spelningar på olika platser runt om världen, slängt maskerna, samt spelat in ett nytt album de döpt till Abnocto (som typ betyder från/ av natten på latin).

Själv hade jag inte några förhoppningar om att Monarchy skulle klara av att leva upp till debuten med uppföljaren. Det kändes i ärlighetens namn som ett orimligt krav att en grupp som börjat på toppen överträffar sig själva. Men de lyckas ändå hålla fanan högt måste jag säga.
Skivan fortsätter på samma väg de började för fem år sedan, och Andrews väldesignade produktion håller fortfarande hög klass, där han skapar ett otroligt snyggt ljudlandskap som smyckar gruppens poplåtar. Bästa exemplet är Black Widow , där Ras röst får agera som ett av instrumenten i låten.
Saken är den att Abnocto är så mycket bättre än mycket annat som släpps dessa tider. De har lyckats skapa en knippe låtar där man förstår att vi har med studioproffs att göra. Där varje ljudspår i mixen känns relevant och behövlig. Det är sällan en känner så efter att ha lyssnat på en hel skiva.
Visst, jag är fortfarande inte kompis med Almost Human , som för mig är ett enda stort frågentecken. Samtidigt kan man se det så här. Ett album som känns lite sämre än debuten är ljusår bättre än så många andra skivor som släpps sätter liksom nivån på den musik Monarchy gör.

Monarchy @
Facebook