Med Blåögd fortsätter Molly Sandén sin resa inåt, men där tidigare album känts som dagboksblad rivna i affekt är detta mer ett brev hon faktiskt vågat posta. Här möts vi inte av övertydlig smärta utan av något mer komplext: eftertankens skärpa, vrede i efterhand och den stilla insikten om att vissa svar aldrig kommer. Sandén har alltid behärskat det känslomässiga dramat, men på Blåögd kliver hon in i ett mer nyanserat rum där hon tillåter sig att vara både den sårade och den som sårar.

Musikaliskt rör sig albumet mellan cinematiska synthlandskap och nakna pianostycken, som om hon växlar mellan att andas in världen och hålla andan under ytan. Det finns spår där produktionen lyfter henne mot något större, nästan filmiskt. Men lika ofta drar hon ner allt till ett viskande minimum där varje spricka i rösten betyder mer än en hel kör hade gjort. I denna balansgång mellan kontroll och kollaps hittar Blåögd sin mest träffsäkra ton.

Texterna är där albumet blir som vassast. Hon skriver inte längre som någon som vill bli förstådd, utan som någon som redan har förstått men ändå inte försonats. Det är en sorts efterklok lyrik där det blåögda inte längre står för naivitet utan för modet att en gång ha trott. I det ljuset blir albumet mindre en uppgörelse och mer en spegel. Ibland obekväm, ibland befriande, men alltid ärlig.

Blåögd är ingen explosion. Det är en glöd som vägrar slockna och just därför känns det som Molly Sandéns mest mogna verk hittills. Inte för att hon blivit äldre, utan för att hon vågar stå kvar i det som fortfarande bränner.