Ena stunden tycker jag Erasure är ett väldigt trevligt band.
Vince Clarke och Andy Bell har under alla år levererat lättsam och okomplicerad popmusik.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att gruppen gått på tomgång de senaste… 25 åren.
I Say, I Say, I Say , Cowboy och Nightbird har samtliga varit bra album som stuckit ut av det gruppen släppt senaste åren, men de har också varit väldigt ensidiga album. Alla tre skulle kunna vara samma skiva och vi känner igen vartenda ackord, synthljud och programmering. Inget nytt under solen.
När Erasure sedan vill göra något mer vågat blir det istället än mer tråkigt – som deras fruktansvärda ”akustiska” skiva Union Street .
Ärligt talat gillar jag nog Erasure på rutin mer än att de försöker ge mig nyskapande musik. Tyvärr.

Inför The Violet Flame har de dock valt att låta Richard X producera tillsammans med dem. -Sist gång var det Frankmusik på Tomorrow’s World .
Resultatet är… Fjärde skivan till gänget jag redan listat.
Skivan är klassisk Erasure, när den är som bäst. Med andra ord, Richard X håller dem inom ramen där de ska vara, utan att förnya eller förbättra. De är bara bra Erasure.
Jag gillar uppriktigt singeln Elevation , samt spåren Paradise och Sacred . Så dessa kan ni absolut kika på, samt att resten blir en ganska jämn ljudmatta av Clarkes programmerade ljudbild som vi ändå hört på varje album.
Med andra ord, som Erasure-album räknat är det väldigt bra.
I konkurrens med all annan musik som släpps är det tyvärr hopplöst orelevant.