Det har gått fyra år sedan Oskar Humlebo och hans musiker alter ego Moto Boy släppte en skiva.
Då hette den Lost in the Call , och följdes upp av bland annat en teaterföreställning på Stadsteatern här i Göteborg som hette Lubiewo-Kärleksön där Oskar var med och spelade samt skrev musiken till.
Efter det åkte han på turné med The Cardigans som gitarrist, så hans egna material blev en del eftersatt.
Men nu blir det Moto Boy i dubbel bemärkelse under våren.
Både med nya albumet Keep Your Darkness Secret , samt att han medverkar i uppsättningen av L’Orfeo på Wermlandsoperan.
-Vad har den långa processen gjort för albumet?
Det har verkligen inte varit en enkel process.
Jag har svurit och tänkt lägga av flera gånger om. Men det har också blivit bättre.
Det är en klyscha att säga att motståndet skapar kvalité. Men så har det faktiskt varit. Den här långa processen har gjort det så oändligt mycket bättre än vad jag trodde att det skulle bli.
-Men jag antar att du inte bara suttit och plågats över detta?
Nej, om man slår ihop sammanlagda tiden som jag jobbat på skivan så kanske det inte är så vansinnigt lång tid.
Men det har varit mycket annat som ätit upp tiden.
Jag hade nästan en skiva färdig 2011 som jag inte var nöjd med.
Då var jag redan engagerad till att göra föreställningen på Göteborgs Stadsteater som var ett halvsårsprojekt. Så jag tog en paus från skivan och tänkte jag skulle fortsätta sedan. Men då ringde en kompis från The Cardigans och fråga om jag ville åka med som gitarrist på deras turné, och det gick inte att säga nej till.
Sedan hösten 2012 tänkte jag att jag skulle göra klart skivan.
Istället för att jobba hemma i Sverige, bosatte jag mig i Berlin.
Men jag hade lite otur och hann bara vara där några dagar innan jag skulle iväg till Indonesien för att göra lite fler spelningar. När jag satt på hotellet i Jakarta ringde de och sa att grannen ovanför studion hade glömt badkaret på och somnat…
Det enda som klarat sig var min iMac, men hårddiskar och allt annat som hade stått på golvet förstördes.
Men det var bra i slutändan, för då fick jag möjlighet att börja om och göra rätt.
I samma veva träffade jag min producent Niko Stoessl , vilket var en match made in heaven, och jag flyttade in i hans studio.
-Varför blev det just Berlin?
Jag hade redan bott i Stockholm, Göteborg och Malmö och kände att jag behövde något nytt.
Något som är lite befriat från yttre påtryckningar, där ingen vet vad jag gjort tidigare.
Då finns det ingen fördom om hur det ska bli och man kan börja från noll.
-Hur var Niko att jobba med?
Framförallt är han ett tekniskt geni.
Saker som jag suttit och kämpat med i all oändlighet för att få det att låta bra gjorde han på sekunder.
Sedan bytte vi ut många bitar ur låtarna. Saker som jag lagt in men som han tyckte vi skulle ta bort.
Det blev lite mer Berlin-sound över det hela.
Att sedan jobba tillsammans med någon var bra, för jag har ju gjort allt mitt tidiga material själv.
Visst, den omvägen man måste ta när man ska jobba med någon kan kännas lite jobbig för man måste förklara allt. Men det kommer ändå leda till att man kommer längre, och det är det helt klart värt. Jag kommer nog aldrig att jobba ensam igen efter detta.
-Nu har det ju gått ett långt tag sedan du började med det som skulle bli den ursprungliga skivan. Men har du följt den bild du ville skapa från början?
Jo, men det låter nog som den bild jag hade i huvudet 2011.
Det var därför jag inte kunde släppa skivan tidigare för att det inte lät som det gjorde i mitt huvud då.
Det var så bra att Niko kom från en elektronisk bakgrund och kunde färga det med sina erfarenheter så att det blev precis som jag ville.
Men många låtar som jag trodde skulle bli bra blev inte alls som jag ville, medan vissa låtar som jag glömt bort bara gled in och blev jättebra.
-Och sedan har du även spelat in en låt med Titiyo på skivan.
Ja hon är med, men vi har inte skrivit ut var.
Vi tänkte det skulle vara upp till lyssnaren att höra var hon är med.
Dem kom till när vi var hemma hos henne och fikade och jag frågade om hon ville sjunga lite.
Vi lade helt enkelt hennes sång på en eftermiddag i hennes kök.
-Kommer du återvända till Berlin?
Jag kommer nog alltid sakna Berlin.
Det blir lite jobbigt att ha det som bas om jag vill vara mycket i Skandinavien.
Just nu är jag nästan hemlös, jag bara åker runt en massa hela tiden, så jag vet inte riktigt var jag bor. Jag har ett litet ställe i Skåne där jag har mina saker.
Men det har börjat gå så långt att när jag sovit på ett ställe i tre nätter kallar jag det för hem.
Det är mitt liv just nu.
-När du släppte din första skiva var du mer androgyn i din framtoning, den verkar du tagit bort nu.
När jag dök upp då såg jag ut som en transexuell fågelskrämma. Haha.
Jag satt igår och tittade på gamla bilder, och det är ju helt magiskt hur jag såg ut.
Det är världens maskerad, och jag tyckte det var så kul att få göra det.
Alla andra hade skäggstubb och t-shirt och hette sitt för- och efternamn så jag ville göra något käpprätt galet och satte läppstift på mig.
Det var som med Michael Jacksons strumpor, så man ser att han dansar. Med läppstiftet ser man att jag sjunger.
Publikens reaktion var dock helt magisk.
Ingen kände till mig. När jag dök upp med min gitarr var allas reaktion ”wow vad är det här för något?”
Det är kul att få den chock-reaktionen.
Här i Sverige och Skandinavien funkade det bäst, medan det inte funkade lika bra på andra marknader.
-Var funkade det mindre bra?
I Tyskland tillexempel,
Är man på en rockklubb så är det rock som gäller, för där är det lite mer kategoriserat, medan här i Sverige kan man spela lite vad som helst.
Det hände några gånger i Tyskland att de ropade: ”This is not the place for you.” Vilket jag tyckte var roligt och bara provocerade ännu mer. Haha.
-Så det blir du i vanlig t-shirt nu?
Ja, det blir ju inte lika intressant när man gör en upprepning på sig själv.
Tidningen King hade någon artikel om läppstift för män, och då kände jag att det inte var något kul längre.
Nu blir det att lyfta fram musiken mer istället för min utstyrsel.
-Hur kom du in i teatervärlden? Är du skådespelare?
Nej, jag var helt skräckslagen för skådespeleri.
Jag hade varit på Stadsteatern och spelat en konsert och chefen hade hört EPn jag gjorde 2008. Han tyckte vi skulle göra något roligt tillsammans och i samband med det fick han tillfället till den här pjäsen.
Då tänkte jag att livet är för kort för att banga på en sådan chans.
Det var bara att dyka in med huvudet först.
-Hur kändes det?
Det är alltid bra att sträcka ut sina egna ramar.
Visst, man kanske inte lyckas men det är värt det.
Att sedan vara i en miljö tillsammans med skickliga skådespelare kan man inte annat än att lära sig lite på vägen.
-Var det därför det var lättare att säga ja till Wermlandsoperan?
Ja faktiskt.
För varje steg man tar blir det lättare.
-Vad ska du göra i L’Orfeo?
Det är en sjungen roll, så det är inte jättemycket skådespeleri.
Jag är ju van att ha en gitarr att gömma mig bakom, så vad ska jag nu göra med händerna? Haha.
-Så du ska sjunga klassisk opera?
Ja jo, fast jag är ju inte tränad i klassisk opera så det blir med min egen röst så att säga, men jag det är inte alltför lätta melodier att sjunga kan jag säga.
-Vad händer nu under våren, efter du släppt din skiva?
Nu blir det att köra lite opera, plus en del radio och tv grejer på det.
Sedan blir det repetitioner för att få ihop ett bra gig under April.
För första gången har jag med mig ett riktigt band på turné. Tidigare har jag har jag turnerat med stråkkvartetter eller stråkorkester. Men nu har jag känt att jag vill ha mitt band, och jag har hittat några riktigt bra musiker.
Bara få det praktiska att funka och sedan personlighetsmässigt är väldigt krävande.
Att de är tillräckligt duktigt tekniskt men inte alltför skolade. De får ju inte låta som en högskoleexamen-konsert.
Lyssna på Keep Your Darkness Secret:
Se videon till Too young to know .
