För mig var Monica Zetterlund styvmamman i TV-serien efter böckerna om zigenarflickan Katizi .
Jag kommer ihåg hur hon alltid såg så arg ut och var i ärlighetens namn vettskrämd för henne.
Jag tyckte hon var tråkig och mer förstörde de revyer med Hasse å Tage hon var med i, när hon skulle upp på scenen och sjunga sina låtar som bara tog plats från det roliga.
Jag tror att det var det som gjorde att jag aldrig riktigt uppskattade Zetterlund som artist. Inte ens i vuxen ålder har jag gett henne någon direkt chans, mer än att jag numera hyser stor respekt för henne och hennes musik.
Det gör att filmen om Monica blev en nytändning för mitt frostiga förhållande med artisten.
Här får vi följa hennes resa som kämpande artist från Hagfors i Värmland, utan stöd från hennes bittra far. Hur hon målmedvetet jobbade sig upp från sångerska på Nalen i Stockholm och folkparksturnéer och hur hennes karriär fick en ny riktning efter att ha träffat Ella Fitzgerald under en fiaskospelning i New York och sedan började sjunga jazz på svenska med texter av Bebbe Wolgers .
En intressant karriär där hennes största motgång är henne själv.
För även om hon bevisligen har en magisk röst var det pressen på sig själv och känslan av otillräcklighet som gjorde att hon tog till spriten mer och mer.
I och med mitt tidiga ointresse av Monica hade jag väldigt lite koll på hennes liv. Det gjorde att jag först blev väldigt förvånad av hur tragiskt hennes berättelse var. Att bakom den där fantastiska rösten döljde sig en trasig själ med enormt stora personliga problem.
Filmens absoluta stjärna är utan tvekan Edda Magnason .
Edda själv gör jazzpopig musik och har en enormt vacker röst som kommer till sin rätt i detta magiska porträtt av sångerskan.
Hennes munrörelser och utseende blir slående likt Monicas och detta är inte bara någon som kan sjunga bra. Hennes skådespelartalang är otroligt imponerande, speciellt för en debutant i en långfilm och jag har svårt att tro att Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll för årets filmer kommer att gå till någon annan.
Filmen blir även en intressant resa igenom kulturens 60-tal och de artister som var stora under perioden. Utan att bli löjlig fars med lookalikes radas just Bebbe Wolger, Povel Rammel , Hasse Alfredsson, Tage Danielsson och hennes fling med regissören Vilgot Sjöman upp (där vi bjuds på en kul, men lite skämskudde scen där de två ska inleda en sexakt till tonerna av Valkyriornas ritt ). Det känns först lite konstigt att se dem i handlingen samtidigt som handlingen trots allt kräver det. Sedan tycker jag att skådespelarna gör snygga, och samtidigt lite nedtonade roller. Det är liksom Monicas film och vi får inte så mycket tid tillsammans med de andra folkkära artisterna. -Blir dock lite kär i Jörgen Thorssons fina tolkning av Tage Danielsson. En roll man kommer ihåg, utan att det tar upp onödig plats.
En annan viktig detalj i filmen är kläderna och scenografin som känns äkta 60-tal och man verkligen älskar och vill ha Monicas fina Lidingövilla.
Filmen tar ju bara upp en viss period i Monicas liv, vilket jag faktiskt tycker funkar bra.
Vi får en presentation av hennes uppgång och kamp där manusförfattaren Peter Birro hållit sig till det som känns väsentligt för att både få en bild av artisten men främst människan Zetterlund.
Han kanske låter misären i hennes liv dras ett varv för långt, och det blir på gränsen till frosserie i hur nere hon var och hur något ansvarslös mamma hon framställs. Sedan kan jag inte låta bli att tycka att dialogen känns som hämtad från svensk dramaserie i vissa fall. Oftast flyter den på bra, men jag är lite allergisk mot taffliga och något övertydliga replikbyten som början med ”ja, jag…” eller ”ja, men…” Något som händer lite för mycket i första akten av filmen.
Bortser man från det tycker jag ändå att Birro och regissören Per Fly gjort en film som skapar ett fängslande porträtt av en av våra absolut största sångerskor. Speciellt har den skapat en förhoppningsvis imponerande karriär för just Edda Magnason.
75%
