Vissa låtar fångar ens intresse på det mest annorlunda sätt. Inte för att de är ögonblickliga och kommersiellt hittiga, utan för att de skapar en spännande atmosfär och känns unika. Debutsingeln Antarctica med Maria Niwa är en sådan låt där ett stråkarrangemang och rytmisk produktion drog in mig och fick mig att fastna för låten som tydligt inspirerats av Kate Bush och Björk.
Jag bad Maria berätta mer om sig själv när jag skicka över en knippe frågor till henne som hon svarade på i vändande post.
Hej Maria. Hur är läget med dig idag?
Det är bra! Jag håller på att preppa för min releasefest nu på torsdag (10/1), hos butiken Wild&Arrow. Miia som har butiken gör helt fantastiska smycken och säljer kläder och lite av varje som är ekoreko och schysst, vi ska bjuda på veganska snacks, jag ska spela ett par låtar. Det blir fint.
Vem är Maria Niwa?
Jag brukar svara ”en Stockholmsbaserad musiker, låtskrivare och liveloop-artist”, men det är väl lite större än så: jag vill att det ska bli ett musikprojekt där jag kan leva ut konstnärligt på fler sätt än bara med själva musiken, jobba med olika uttryck och göra spännande samarbeten. Niwa betyder ”trädgård” på japanska (bland annat!) och var ett ord jag hittade i en bok om zenbuddhistisk konst när jag var och tränade butoh, som är en japansk avantgardistisk dansform. I butoh blir dansarens kropp till andra saker – träd, rök, stenar. Det är mycket natur i butohtraditionen, men också mycket DIY, nästan punkighet. Butoh-träningen har betytt jättemycket för mig konstnärligt.
Vilka artister har inspirerat dig igenom livet?
Det är nog till största delen poppiga singer-songwriters, som Kate Bush, Fiona Apple, Regina Spektor… och Björk, så himla mycket Björk. Många starka kvinnor, med någon sorts artsy quirkiness och därför stort handlingsutrymme i sitt musikaliska uttryck. Sedan är väl en stor anledning till varför min musik låter som den gör att jag byggt mitt liveset och mina låtarrangemang runt loopat stråk, för att jag såg Andrew Bird live på Debaser Slussen när jag var nitton-tjugo. Han var helt ensam på scenen, vi stod längst fram. Det var fantastiskt.
Du debuterar med singeln Antarctica. Berätta lite om låten.
Antarctica skrevs från början som en gestaltning av ett uppbrott från en krävande relation, filtrerat genom en värld av polarforskning och islandskap. Jag tycker att det är roligt att arbeta med text på det sättet: att skapa dubbeltydigheter, använda en sorts bilder eller historia för att berätta något annat. Allt eftersom har låten kommit att bli väldigt starkt kopplad till klimatfrågan för mig. Det är svårt att inte tänka på den globala uppvärmningen när du har en sång om en miljö som faktiskt håller på att försvinna på grund av den! När vi arbetade fram soundet i Antarctica ville vi gestalta de där landskapen i ljud, frammana djur- och naturlivet vid våra nu smältande isvärldar. Låten handlar ju om uppbrott, men också om förlåtelse, och den genomsyras av kraften i att välja bort det som bryter ner en. Jag hoppas att den kan bli en dansant kampsång för alla de som deltar i dagens miljörörelse, och alla som på andra sätt engagerar sig för att skapa möjligheter för människor att välja något annat.
Vad kan vi förvänta oss av dig under 2019?
Jag tänkte försöka se till att spela live så mycket det bara går! Jag älskar spelningar, stora som små. Jag har spelat på allt mellan festivaler och folks vardagsrum, och jag tycker alltid att det blir magiskt. Shoutout till alla bokare här! Sedan ska jag jobba för att släppa åtminstone en singel till senare i år, hoppas det går att ordna.
Nämn tre låtar som du lyssnat mycket på sista tiden.
Saint Sister – Corpses, Four Tet – Lush, och min kompis STAINWASHERs senaste singel Time Lapse.
