Det var i lördags för en vecka sedan som Above & Beyond fick en en fråga om vad de skulle göra den 9:e Augusti.
Då jobbade bandet på Ibiza och skulle åka hem till Storbritannien den helgen för att ha lite ledigt. Men en spontanspelning i Slottsskogen under en av Europas mest uppskattade festivaler var ju inget att säga nej till.
Så två tredjedelar av bandet tog flyget till Landvetter istället för Heathrow för att göra sin första spelning i Göteborg någonsin under Way Out West.
Grunden till Above & Beyond bildades av Jono Grant och Paavo Siljamäki som hade samma kärlek till elektronisk dansmusik. Efter att ha släppt en singel som Anjunabeats valde de istället att använda det namnet på deras skivbolag, och när gruppens tredje medlem Tony McGuinness kom med, blev de istället Above & Beyond.
Tillsammans har de både gjort legendariska trancemixar för artister som Delerium , Dido , Fragma och deras mästerverk av What it feels like for a girl med Madonna från 2001.
Till detta har gruppen släppt otaliga egna singlar samt två album, ett konceptalbum samt nyligen en mer akustisk skiva.
Detta går sedan att toppa med radioshowen Trance Around the World som senare blev Group Therapy , och en hel del DJ-set igenom åren.
Det är Jono och Tony som sitter i varsin solstol bakom scenen och bara förundras över hur skön festival de faktiskt hamnat på. Både är mäkta imponerade av hur väl allt är organiserat och hur trevliga alla är.
Redan där har vi ju en pitch att få tillbaka gruppen till Göteborg för ytterligare en spelning, med mindre regn och kanske lite mer framförhållning. -Det hade varit magiskt.
Jag sätter mig ner med herrarna för att gå igenom några frågor.
-Trancemusiken har ju utvecklats en hel del sedan ni började. Då var trancen mer tydlig, medan nu har den liksom gått ihop mer och mer med progressive house.
Hur ser ni själva på den utveckligen?
Tony : Jag tänkte på det nyligen, att man skulle ha en Shazam-liknande app som talade om vilken genre man lyssnade på, för ärligt så har jag oftast ingen aning. Allt har liksom flutit samman och jag vet inte om man ens använder de klassiska orden för trance och house längre? Men genrer är väl effektiva för lyssnaren och pressen för att kunna ringa in vad man pratar om. Men den centrala i trance är ju inte tempot utan att det är upplyftande och emotionell musik. Just det tycker jag vi fortfarande levererar även om vi struntat i allt annat. Haha.
-Ni var ju ändå väldigt tidiga med att öppna upp er Anjunadeep-label för just progressive house. Har den lite av förlorat sitt syfte nu då om allt dras åt samma håll?
Jono : Vi startade Deep för det var vissa saker som vi helt enkelt inte kunde släppa som Anjunabeats.
De senaste tre åren har vi faktiskt gått mer mot deep house på den labeln, men det var aldrig något som vi direkt planerat utan vi låter musiken mer eller mindre ta oss dit den vill.
Det är dock skönt att kunna ha olika labels för olika inriktningar.
Tony : Det vi släpper under Anjunadeep numera är sådant som drar ner på tempot. Förr var det nästan uteslutande 128 bpm, medan nu är vi oftast nere under 120.
Jono : Det ger mer plats mellan beatsen och man får lite mer svängrum på dansgolvet. Haha.
-Vad tycker ni om den stora våg av svenska artister som dykt upp på sista tiden med bland annat Avicii, Swedish House Mafia och Adrian Lux i spetsen?
Tony : Främst får de otroligt stora hits! Avicii är en grym producent och Axwell likaså. Egentligen tycker jag väl ärligt att mycket av EDM-genren är skit, men just de killarna lyckas blanda genrerna. Jag vet inte vad det är med er svenskar, men ända sedan ABBA har ni har ett väldigt bra öra för melodier.
Jono : Det känns som ni prioriterar musiken mer och mer här. Med tanke på hur litet Sverige ändå är, är det otroligt hur många bra engelskspråkiga artister ni faktiskt har.
Tony : När jag jobbade på Warner var det alltid svenskarna som kom med de bästa låtarna.
Max Martin är ju tillexempel vansinnigt duktig. Allt han gör blir ju till hits!
Sedan älskade jag Popsicle , Eggstone och Thomas DiLeva ! Han är en riktigt ärlig artist som bara gör det han känner för.
Jono : Ja det verkar vara så att många svenska artister saknar den där tröttsamma arrogansen många verkar ha. När man få in det i musiken förstör det ju allt den artisten försöker göra.
-Vilken artist har varit mest framgångsrik av dem ni signat till Anjuna-labelarna?
Jono : Den som varit mest framgångsrik nyligen är Dusky på vår Anjunadeep label. Det var någon som vi verkligen trodde på, men kanske inte något som vi såg det stora kommersiella i för att vara helt ärlig, utan vi försökte göra så bra vi kunde med det vi hade. Men vi lyckades nog träffa rätt med dem nu när deep house-vågen börjar komma som en reaktion på EDM-musiken.
Tony : En annan artist som vi jobbar en hel del med är Andrew Bayer . Han lyckas göra väldigt mycket som ingen annan på vår label gör. Hans senaste album var tillexempel mer åt trip-hop hållet.
Sedan jobbar vi med en norsk artist som heter Boom Jinx som ska släppa en skiva senare i år.
Jono : Vilket han i och för sig sagt att han ska göra de senaste tre åren. Haha!
-Hur fick ni förresten tillfället att göra What it feels like for a girl med Madonna?
Tony : Det var faktiskt vi som kontaktade dem.
Just då jobbade vi med William Orbit och sa till honom att vi gärna skulle vilja remixa henne.
De föreslog att vi skulle göra Don’t stop, men vi ville hellre köra på What it feels like. För mig kändes den låten så mycket bättre, och sången har en hel del trance-influenser i sig.
När vi väl hade gjort klart den och skickat över resultatet fick vi svar dagen efter att Madonna tyckte det var den bästa remix hon någonsin hade hört! -Vilket var skönt, för annars hade vi inte fått betalt. Haha.
Efter det hände liksom inget och tillslut upptäckte vi att de använt vår mix till videon vilket kändes jävligt coolt. I alla fall fram tills MTV bannade videon för att den var för våldsam.
-Ja, alla ville ju ha den där video mixen på låten, men den fanns ju inte att få tag på.
Jono : Nej, jag tror till och med att den döptes till Oakenfold mix sedan. Haha.
-Vilken remix är ni förresten mest nöjda med?
Jono : Det är nog Madonna-mixen faktiskt.
Det var ju en mix som faktiskt gjorde väldigt mycket för vår karriär och något vi fortfarande är väldigt stolta över.
-På 90- och början av 00-talet sjöngs ju den mesta klubbmusiken av kvinnor, men nu börjar det bli mer och mer män som sjunger. Varför tror ni det var så få män förr?
Jono : Ja det är konstigt.
De flesta av våra låtar idag sjungs faktiskt av män. Men förr var det nog mer press på en att fansen på något sätt ville ha och förväntade sig att det var kvinnor som sjöng.
Men nu får man ju göra vad man vill.
Tony : När vi skulle spela in Alone tonight ville vi ha en kille som sjöng. Vi hittade Richard Bedford som faktiskt har en feminin touch i sin röst.
Första gången vi spelade den under en festival i Storbritannien och vi hade 15.000 fans som sjöng med i låten förstod jag hur kraftfull den ändå blev.
Men ja, på den tiden var det som sagt väldigt ovanligt att en kille sjöng på en sådan låt.
-Varför valde ni förresten att gå från Trance Around the World till Group Therapy för ert radioprogram?
Jono : Alla av oss ger nog olika svar på den frågan beroende på vem du frågar, men jag säger:
För mig handlar det om att inte låsa sig till ett specifik genre. Vi vill ju kunna gör det vi känner för just den dagen, och med Trance Around the World förväntas det ju att det ska handla om trance.
Nu mer Group Therapy kan vi spela vad vi vill.
-Ni har ju ändå vågat er på ett akustiskt album nyligen. Kan ni även tänka er att göra filmmusik som många av kollegorna i branschen?
Jono : Absolut. Kommer någon med ett förslag på en film och vi har en del bra idéer så visst.
-Nu med alla nya kanaler så som YouTube, SoundCloud och Spotify samt även sociala nätverk, känner ni att ni kommit närmare era fans och har lättare att nå ut med er musik?
Tony : Det är en intressant grej tycker jag.
Saken är den att det är faktiskt svårare att sticka ut idag när det finns så himla många olika artister.
Samtidigt är det smidigt att hitta mycket av den artister man gillar, om man vet var man ska leta.
Förr var det ju smidigt med radio, för den serverade på något sätt musiken och hittade man en låt man gillade kunde man leta upp den. Nu måste man liksom leta upp låten utan att veta om den.
Samma med videor på YouTube.
För att få spelas på TV i Storbritannien behövde man förr göra videor som var lämpade för barn. Även om låten i sig var väldigt mörk behövde den ha nallebjörnar och ballonger eller fan vet jag för att vara barnvänlig, vilket är helt absurt!
Så idag finns helt klart många fler plattformar att jobba med. Speciellt i USA där det på senare tid verkligen exploderat med internetkanaler för dansmusik.
Above & Beyond hade en grym, men blöt spelning i Slottsskogen efter vår då soliga utomhusintervju.
De har precis släppt singeln Blue Sky Action , och kommer med ett nytt album 2015.
Above & Beyond @
Facebook
