Det är skillnad på artister och artister.
Det framgår ganska tydligt när Robbie Williams får igång ett fullsatt Ullevi redan med Let me entertain you , som är första låten för kvällen.
Folk ställer sig upp på läktarna, dansar och sjunger med. Efter det är ”your ass mine” som Robbie hotar oss med.
Så är det verkligen.
Med säker Freddie Mercury stil leder han oss igenom sina hits på den somriga scen som osar storhetsvansinne (med glimten i ögat). Gigantiska statyer av Robbies huvud åker in och ut på scenen – likt omslaget på senaste albumet Take the Crown . Den ena släpper ut ballonger under Not like others medan den andra sprutar eld i luften och sedan vatten över publiken till Come undone .
Vi skrattar till mellansnacket, som i vissa ögonblick är så lysande att jag blir helt lycklig. Som när han dansar som Beyoncé och avslutar med ”my Beyoncé’s so good Jay Z wants to ge down on me”. Eller när han drar upp en tjej på scenen och skriver sin autograf på hennes ena skinka för att sedan sjunga Everything changes för henne vid en stor säng med Take That loggan på. Eller när han gör ohämmad reklam för Pepsi Max och Samsung lite då och då under kvällens gång.
Så håler det på i två timmar. Inte en lugn stund för någon, och jag funderar på vilken träningsmetod han ändå måste göra som före detta storrökare, för han håller igång utan att flåsa som en döende kol-pasient på scenen. Svettas som bara den gör han i och för sig. Men sången kör han oklanderligt. Lägg även till att han lyckas få varje person som är på Ullevi att känna sig delaktig i showen. Det är väldigt få artister som klarar det.
När halva showen är gjord tänds den enorma LED-bakgrunden upp med Robbies ansikte på och vi får en lite mer teknisk andra halva av showen. Visst, det är fortfarande fokus på Robbie, men ganska effektfullt blir det med skärmen. Speciellt under Me and my monkey där hans ansikte blir till en smått galen apa – och där referenserna till One Direction i låten är otroligt kul.
När det är dags för extranummer får vi tre av hans starkare låtar.
Feel , She’s the one och Angels .
Konserten avslutas med andra ord inte i samma partyanda som den börjar, men så är det när ens största låtar är ballader. I gengäld får vi en fin allsång som får mig att rysa, och när Robbie tackat för sig och 65.000 personer fortsätter att sjunga Angels , då är det svårt att inte bli imponerad över vilken enorm duktig underhållare och artist den där onsytna pojkbandskillen ändå blev.
85%
Ett klipp från konserten (dock inte Ullevi) i form av av en snutt av Bodies :
