Way Out West är över för i år.
Än en gång skickade Luger ut ett mail som sa att festivalen slagit alla möjliga rekord i år. Slutsålt på torsdagen och hela 81.500 unika besökare trängdes i Slottskogen under dessa tre dagar. Kul för Way Out West, som mer eller mindre på samma yta som de senaste åren lyckats få in fler och fler människor, och med det mer och mer pengar. Men i år kändes det som man kanske föll över på andra sidan gränsen för vad den anvisade platsen i Slottsskogen klarar av.
I år fanns det ett par nya områden. Garderoben, som var en stig på 100 meter på ett berg, som skulle vara en HBTQ-klubb. De hade också ett nytt område inne i VIP:en som var lite av en lönnkrog bakom Flamingoscenen, på vägen bort mot riktiga VIP-området.
Dessa två områden hjälpte till att öka sitt publikrekord från i fjol med 3500 personer, från 78.000. Nya områden = fler intäkter.
Vi kan säga att i fjol var det en utmaning att vistas i vissa områden under festivalen, då speciellt under lördagen. I år var det vissa stunder en klaustrofobisk mardröm.
För problemet är: Även om man bygger en stig i skogen och säger att det potentiellt kan få plats 200 personer där, så är det inte 200 personer som är där hela tiden.
Området vid de stora scenerna Azalea och Flamingo är mer eller mindre densamma. Nu krympte man fotodiket med cirka en halv meter för att öka på publikhavet en aning. Något som istället skapade problem för de som skulle fota, som mer eller mindre fick klättra på varandra för att kunna röra sig i diket.
Man såg även på planen framför scenerna att där det tidigare var tomt vid ena scenen under en spelning på den andra, var det nu fullt med folk.
Med det finns inte så mycket mycket mer att ta av för att kunna hitta plats för ”några tusen till” nästa år, om nu målet är att fortsätta växa varje år? Vilket jag antar att det är nu när det är 20-årsjubileum nästa år. För det är som sagt lika många scener nu som det varit de senaste tio åren. Azalea, Flamingo, Linné, Höjden och Dungen. Fysikens lagar kan inte tänjas hur mycket som helst. Inte ens Luger klarat av det. Så för att göra Way Out West större nästa år är det en minst en ny stor scen som behövs, som kan svälja folket som inte vill vara på de andra platserna. Med det behöver man isåfall öppna upp mot Azaleadalen och skapa ett helt nytt område, vilket kanske inte kommer gå hem lika väl hos gnälliga Göteborgare som tycker det är fruktansvärt att den allmänna platsen som Slottsskogen ändå är, vigs åt detta kommersiella jippot under en hel vecka. Men att fortsätta tänja på gränserna av vad det existerande området klarar nådde vi definitivt i år, ja till och med i fjol.
Samtidigt vill Way Out West kalla festivalen för en lyxig festival, enligt Lugers pressansvarige Filip Hiltmann. Det är därför man tar så mycket betalt för den (samt att det trots allt kostar sjukt mycket att boka upp den typ av artister som de bokar upp). Men om lyx är att knappt kunna röra sig eller ens se spelningarna för att det är så mycket folk, så är nog definitionen av lyx något som behövs redas ut. För mig betyder lyx färre personer, med mer plats, som också betalar mer, inte något som kan liknas Ryanair, där målet är att maximera kabinen till den grad att man funderar på att ha ståplatser på planet. Jag tror inte Luger vill likställa Way Out West med Ryanair, men man kom fasligt nära känslan av att vi alla är boskap man kan tränga ihop, istället för gäster i år. Vilket inte riktigt kändes som lyx.
Trots den stora mängd folk som fanns på området och den trängsel som det medför, så är Way Out West ett väloljat maskineri. Toaletter finns överallt, så även serveringsställen för den som vill ha mat eller dryck. Allt från food trucks till mästerkockar, från blaskig Norrlands Guld till vinbar. Allt får plats under Way Out Wests himmel. Så även en uppsjö varumärken som betalat stora pengar för att få synas tillsammans med kändisar och inresta Stockholmare i den gröna parken.
Själv kunde jag inte låta bli att fnissa lite när Moby sa hur tacksam han var över att äntligen få vara på Way Out West som är ”världens enda veganska festival”. När han sedan säger ”som inte kommersialiserats sönder” och jag tänkte: ”har du sett den 20 meter långa kön av zoomers som vill få gratis giveaways i Oral-B-ståndet”?
Saken är ju den att alla vill synas på Way Out West och vissa slår verkligen knut på sig själva för att hitta en anledning att få stå i parken med sitt varumärke. Lite svårt att se kopplingen musikfestival och tandborstar, men om man stirrar tillräckligt länge så kanske den där anledningen faktiskt dyker upp. Jag vet inte. Själv tyckte jag det var lätt hysteriskt med en sådan lång kö av folk som ville få ena tanden blingad under festivalen. Bara för att något är gratis behöver man inte göra det, eller?
Samtidigt förstår jag att en festival behöver sponsorer för att säkra upp kapital. Det är en viktig del i maskineriet. Men det känns också som just Way Out West, som vill vara en grön och långsiktig festival får lite problem att balansera det kommersiella med att också vilja göra gott för naturen. För naturen vinner aldrig på det kommersiella, någonsin. I det fallet kanske man i alla fall inte ska ha varumärken som Pepsi på festivalen, som är färgat vatten med kemikaliskt sötningsmedel och en av världens största producenter av plastflaskor. Det finns ju andra varumärken i läskbranschen som är mer klimatsmarta, ekologiska och ungefär 100% mer etiska än Pepsi. Förstår om Pepsi / Carlsberg var de som betalade mest, men jag har personligen lite svårt för varumärken och organisationer som pratar om klimatpåverkan och moral i ena andetaget och helt släpper den i nästa så fort dollartecknet blir tillräckligt stort.
Det är som sagt en balansgång. Way Out West försöker ändå – vilket är mer man kan säga om många andra festivaler och organisationer. Det är mer när man ser att ribban är satt så högt för vissa saker, så är den inte hela vägen när det gäller andra. Sådant är så synd. Men jag tänker att den miljonen som Pepsi / Carlsberg kan betala för att synas på Way Out West inte är lika lätt för ett mindre men ekologiskt märke, som tillexempel Karma Cola, som trots allt är allt Way Out West vill vara, utan att kompromissa.
Musikmässigt fanns det inte så mycket att klaga på i år.
Jag tyckte det var en av de starkaste åren i festivalens historia, och då var ändå fjolårets festival riktigt jävla starkt. Men namn som Moby, Zara Larsson, Sombr, The Cure, Gorillaz och The xx var det en festival som hade något för alla.
Man kan säga att Way Out West kommit en lång väg sedan sina gubbrocksdagar och är nu mer ett mindre Roskilde i Göteborg än något annat. Där musiken nu är mer kommersiell och akterna större. Men samtidigt är det en bred festival där spännande nya namn får finnas på samma affisch som de som säljer ut stora arenor av egen maskin. Det är det jag tycker är så fint med just festivalen. Att man kan både se nostalgiska band som man kanske aldrig hade valt att gå på om de kom hit som enda namn, till att få se det stora heta namnet just nu, samt att få upptäcka akter som är i början av sin karriär.
Vill man så kan man utan svårighet gå från ena akten till den andra under en hel dag och både uppleva några av sina favoritartister samt få minst två nya favoriter som man vill lära sig mer om. Det enda som kanske då skulle hindra en från att göra just det är möjligtvis om det är så knökfullt på festivalområdet att det knappt går att röra sig.
Som sagt här hoppas jag Luger väljer att inte försöka slå några nya publikrekord nästa år. I alla fall inte på den yta de har idag. Om de skulle öppna upp Azaleadalen också och ha två stora scener där, så hade de lätt kunna komma upp till 120.000 personer på tre dagar. Men som det var i år, så märktes det ganska tydligt att festivalen har växtvärk och behöver kanske gå ner med en eller ett par tusen personer i publiken för att alla ska få en bra upplevelse, eller då expandera till ett större område. Vem vet, det sistnämnda hade kanske funkat som införsäljning till Göteborgs kommun nu när festivalen ändå firar 20 år 2027? Vi får se hur det blir med den saken.
