De senaste åren har det inte blivit lika mycket Way Out West som under 10-talet. En pandemi gjorde sitt, och sedan hade jag inte varit like pepp överlag. Artisterna har varit bra, men inte vält mitt intresse för att gå dit i tre dagar. Vädret i Göteborg som är ostabilt för att säga det milt, har gjort det mindre attraktivt med utomhuskonserter och festivaler. Att stå i spöregn och se First Aid Kit som jag gjorde 2018 var okej, då de avslutade kvällen och jag kunde ta cykeln hem till Majorna direkt efteråt. Men att stå i regn en hel dag och gå i fuktiga, kalla kläder är inte min favoritsyssla någonsin. Något som de senaste åren varit just under Way Out West-helgen – ostadiga.
Efter 2018 har jag varit på Way Out West en gång. Det var för två år sedan. De fem år som hade gått sedan sist var precis det jag behövde för att känna att det blev något nytt och spännande igen. Annars är det mesta som görs om och om igen varje år ganska ointressant efter ett tag. Spanien, igen. Kryssning, igen. Tacofredag, igen. Så det är bra med avbrott för att liksom bygga upp en längtan. Ett sug efter den där upplevelsen.
I år kände jag definitivt det suget när Chappell Roan och Charli XCX var de två första namnen som presenterades. Det kändes rätt och roligt igen. Lite back to roots av det som gjorde Way Out West unikt från början. Att fånga upp artister som antingen är på väg upp eller i detta fall, fånga dem när de slagit igenom stort, vilket båda akterna gjorde året innan. För även om de bubblat länge – om främst Charli XCX, vem minns inte BRAT-summer eller bilderna från Coachella med Roan, så var det ju i fjol som verkligen allt föll på plats för de båda akterna. Med all rätt.
Kite var också ett tidigt namn till festivalen. Första gång jag såg dem var på Arvika-festivalen 2009. Då på en liten dansbana mitt på dagen. Där jag och några till älskade varje sekund. Nu ska jag se dem som avslutningsakt på Flamingo-scenen under torsdagen. De har kommit en bit på vägen kan man säga.
Sedan ska det bli kul att åter få se Pet Shop Boys.
Nu var det inte så länge sedan de var på Way Out West, och just Dream World-turnén har de ju kört i tre år nu med två stopp i Sverige. Det blir absolut en hitkavalkad och alltid en fröjd att se bandet samt få sjunga Always on my mind som allsång. Bonus kommer att vara att höra Chris Lowe framföra Paninaro för oss.
Tips på nio akter att se under festivalen:
Torsdag
Beth Gibbons – Portishead-sångerskan kommer att vara magisk i Linnétältet tillsammans med albumet Lives Outgrown i bagaget.
Bicep – Duon från Belfast lär få oss att dansa oss svettiga i Linnétältet under kvällen.
Kite – Storslagen synthpop och Kites första besök på festivalen kommer att bli legendarisk. Jag känner det på mig.
Fredag
Kelly Lee Owens – Läckert drömmig och dansant musik som definitivt kommer få mig att bli helt lycklig i Linnétältet. Det är musik som andas 90-tal och den tidiga klubbscenen.
Charli XCX – BRAT-sommaren är inte över och vi lär dansa till artistens enorma hits från i fjol och tidigare år. Frågan på allas läppar är om Young Lean, Icona Pop och Robyn kommer att gästa?
CMAT – Blandningen av country och pop med sylvassa texter kommer att göra denna spelning på Höjden minnesvärd.
Lördag
Chappell Roan – The IT-girl i musikvärlden just nu kommer inte göra någon besviken när hon avslutar Way Out West för i år. Det känns som hela festivalen är en enda lång väntan på just detta.
Daniela Rathana – Med sitt album Where Strippers Go To Die har Rathana ett av årets bästa i bagaget. Nu kommer det bli magi att se henne live på bästa sändningstid i Slottsskogen.
Kerstin Ljungström – Det är få akter i Sverige som jag tycker är så fantastiska som Kerstin. Både som artist men också som låtskrivare till andra. Det känns som ett måste att inleda lördagen med att se henne på Höjden.
