När 2024 började kändes det redan i januari som ett år där kvinnliga popalbum skulle dominera listorna och mycket riktigt så blev det. I år har vi sett mästerliga uppvisningar av såväl stora stjärnor som morgondagens tonsättare. Det har varit ett fantastiskt år för popälskaren och alla artister på den här listan har lyckats måla en musikalisk värld som gjort att man vill investera tid i att lyssna. I en musikindustri som drivs av snabba pengar och fokus på hits känns det tryggt att albumet fortfarande har en så central del i många artisters uttryck. Låt oss därför dyka ner i de plattor som träffat mitt musikhjärta starkast. 

Charli XCX – BRAT

När en av de mest innovativa och inflytelserika artisterna under det senaste decenniet twistar sin musikaliska kombination av glitter och glitch till en ny form tror jag knappt att världen är redo för det. Under en sommar såg vi hela världen enas kring ett limegrönt etui som markerade en milstolpe i Charli XCX karriär. Nog för att hon alltid haft sitt säregna sound, men den lyriska och ljudmässiga utvecklingen som skedde på Brat var något helt annat. Brat-summer blev ett världsfenomen och Charli är numera en ikon. När artisten lite senare även släppte remixalbumet med en lång lista av A-kändisar uppnådde vi verkshöjd. Utan tvekan årets starkaste helhetsupplevelse vad gäller album. 

Beyoncé – Cowboy Carter

Vi tar ofta för givet att Beyoncé kontinuerligt matchar stor ambition med ännu större musik. Därför är det lätt att ifrågasätta Cowboy Carter för sin vidsträckta låtlista som kanske borde trimmats något. Men i kärnan av det slutförde Beyoncé återigen uppgiften hon tilldelade sig själv: att belysa svarta musikers bidrag och rötter inom countrymusiken. Cowboy Carter är den typ av album som ska utforskas, studeras, förundras över och där varje snurr vecklar ut ytterligare ett lager. 

Billie Eilish – HIT ME HARD AND SOFT 

Billies tredje fullängdare har benämnts ”subtil blockbuster” då den tar med publiken på knepigare och ännu tystare musikaliska vägar än tidigare – en integritet som ska tilläggas har belönats med en stabil plats i topp 10 på Billboard. Oavsett det jämnmod titeln utlovar, handlar den här låtsamlingen mer om den mjuka än den hårda. Stora basljud och fräcka texter designade för att på ett listigt sätt dröja sig kvar i sinnet skapar ett smörgåsbord av hits. Men det är trots allt en sällsynta solstråle som successivt vuxit att bli en av artistens största hits i karriären. Birds of a feather har varit en av mina absoluta favoritlåtar 2024 och är i mitt tycke hennes bästa verk hittills. 

GRIFF – Vertigo

På Vertigo dissekerar Griff den skada som ofta följer efter att ha brutit  upp en relation som man vuxit ur. Hon sörjer den version av sig själv som hon förlorade på grund av att ha blivit äldre och vältrar ut sin förtvivlan på ett sätt som känns ärligt, rått och ogenerat. Ett lager som i motsats till den tillrättalagda popen skänker en sann känsla och värme till desperationen. Vertigo är en mästerlig debut och en spännande inblick i Griffs blomstrande kreativa värld som sångare, låtskrivare och producent. Det här är faktiskt mitt mest lyssnade album i år. 

Sabrina Carpenter – Short n’ sweet 

De gör inte popstjärnor som Sabrina Carpenter längre, eller hur? Carpenter har ägnat flera år åt att försöka komma ikapp efter att ha blivit befriad från Disney-fängelset och något började ta fäste förra året efter att Feather och Nonsense genererade lika många streams som rubriker. Allt detta byggde mot Short n’ Sweet, hennes uppriktiga sjätte album där allt bara kändes på en helt annan nivå än tidigare. Espresso var sommarens genombrott och även om många albumtracks hade kunnat låta som dussinlåtar filtrerar Sabrina allt genom hennes medvetna popfilter och stora leende. Något som får det att verka som en slump att hon skapat ett av årets största plattor, men så är nog inte alls fallet. 

Ariana Grande – Eternal Sunshine

”Gå aldrig och lägg er utan att kyssas godnatt, det är det värsta man kan göra”, säger Nonna Grande under de sista ögonblicken av Eternal Sunshine på låten Ordinary Things. Hon fortsätter med “…om du inte kan och om du inte känner dig bekväm med att göra det, är du helt fel ute i relationen” Ariana skrattar lite, som om kärleken var så lätt, något hon verkligen inte får den att framstå på detta album. Skilsmässa förenas med hjärtskärande smärta och att befinna sig smekmånadsfasen i ett nytt förhållande. Med 13 oklanderliga låtar växlar artisten mellan vemodig introspektion och, på något sätt, hoppfullhet. Det är ingen hemlighet att Grande har fått sitt hjärta krossat både en och två gånger, men hon lyckas kontextualisera det gång på gång. 

Taylor Swift – The Tortured Poets Department

Kan den som är störst i världen vid ett givet ögonblick också leva upp till förväntningarna? Kritiker tränas i att reflexmässigt motstå idén, men så händer det. The Tortured Poets Department slog nya historiska rekord. Eras Tour bevisade dessutom att likt alla Swift-album har även detta sin egen personlighet musikaliskt. Lite av en korsning mellan Midnights/Lover elektro-emo med Folklore/Evermores skarphet. Textmässigt är platten en återgång till breakup-låtar och heartbreak slutar aldrig helt vara hennes nationalsång, men de återkommer med full kraft för första gången på evigheter. Swift hade även den goda smaken att släppa 31-spåriga ”Anthology” deluxe-utgåvan där varje låt får stöter på nya tematiska vändningar, citerade kupletter och hooks. TTPD är en kulmination på Swifts speciella genialitet för att förena smarthet med katarsis. 

Kendrick Lamar – GNX

År 2024 tillhörde rapvärlden Kendrick Lamar. Han haft två listtoppande Like that och Not like us. Där den sistnämnda gav mer inblick i kändisarnas verklighet än skvallertidningen “Hänt extra”. Plattan GNX kom från ingenstans som ett surprise-album och visar Lamar från sin absolut bästa sida. Albumet presenterar hans dubbla identiteter som spiritualisten och samtidskritisören. Han ifrågasätter sig själv och sin existens, driver med normer och finner sig själv argumenterar med sin inre gudsröst. Kanske till och med hans bästa album hitintills i karriären. 

Tyla – Tyla 

Den efterlängtade debuten av den 22-åriga Johannesburg-födda Tyla anländer vid en tidpunkt då sydafrikansk amapiano är redo att globaliseras som aldrig förr. Hennes globala hit Water var obestridlig, men det som är mer fängslande här är låtarna som känns mindre happy hour och mer musik man spelar in på småtimmarna. Som exempelvis Truth or dare där stocktrummans stadiga takt försätter en i trans med sina stora körer och tydliga hooks.  Amapiano kunde inte få en mer glänsande ambassadör.

Dua Lipa – Radical Optimism 

Albumet som skulle bli Dua Lipas adjö till discopop landade någonstans i gränslandet mellan psykadeliskt och tuggummipop. Oavsett ambitionen tycker jag ändå att denna platta har vuxit på mig under året. Det finns några riktiga guldkorn såsom Houdini, Training season och Watcha doing. Lipa fick en relativt kylig recension av mig, men kanske var det för att den image och story som såldes inte överensstämde med musiken som presenterades. Går jag bortom det är Radical Optimism ett riktigt välskrivet popalbum som jag lyssnat frekvent på ändå sedan release. 

Om du uppskattar att läsa om ny musik i bloggen, får du gärna stötta arbetet med Popmuzik som Patreon. Det hjälper en oberoende musikblogg otroligt mycket om du har möjlighet att bidra som Popmuzik Liker med 12 kr i månaden eller som Popmuzik Lover med 32 kr. Ditt bidrag gör det möjligt att driva bloggen vidare som en bred och nyfiken musikblogg där du dagligen kan få nya musiktips varvat med intervjuer och recensioner, samt att det faktiskt hjälper artister om de har en plattform som de kan nå ut med sin musik på. Tack för ditt stöd.