När Lars Winnerbäcks låtar och texter formas av Kents Jocke Berg och Martin Sköld vill jag äntligen lyssna på det sångarens sjunger. Jag golvas av texterna om Sverige och svensken. Om hur vi som land och invånare förändrats på 50 år. Det är kanske det mest träffsäkra dokument av svensken sedan Sällskapsresan, om än mycket mörkare.
Minns du de där extra tråkiga lärarna i skolan? De som säkert hade mycket kunskap, men var värdelösa på att förmedla kunskapen på ett intressant och roligt sätt. Det gjorde att man tillslut inte lyssnade och hela ämnet blev mest ointressant, även om det potentiellt sätt kunde ha varit ett favoritämne.
Lars Winnerbäck är uppenbarligen en sådan lärare.
När jag nu lyssnat igenom hans senaste album Neutronstjärnan slår det mig vilken grym textförfattare han trots allt är. Hur han med både glimten i ögat och en stor portion svärta fångar samtiden och svensken. Lite så som Lasse Åberg lyckades med i första Sällskapsresan, där vi skrattade gott åt all igenkännande av att vara just svensk. I Winnerbäcks ”Sällskapsresa” fastnar dock skrattet i halsen. Här får vi istället en snygg målning av ett land som förändrats. Hur vi växte upp med vita grannar och gröna groggar till att sushirestaurangen slår igen på gatan i stan och de som var galna nog att köpa en lägenhet för ”tokmycket pengar” är nutidens miljonärer som beställer middag levererade av rosa cykelbud.
Allt 70-talisten Winnerbäck ser genom sina ögon (och via sin penna), har även denna 70-talist sett. Det är liksom ett dokument över Sverige och tiden som löpt i snart 50 år. Om hur vi kom hit vi är idag och de värderingar som format oss. Det bra och det dåliga. Det blir som sagt träffsäkert och ibland lite obekvämt. För Winnerbäck är väldigt ofiltrerad i texterna. Det är det som gör att de slås som ett knytnävsslag i magen. I alla fall på mig.
De gånger Winnerbäck låtit mer som Kent har jag omfamnat hans musik med öppna armar. När han låter som den rockiga singer-songwritern på kvarterskrogen är jag inte lika imponerad. Även om texterna har samma sylvassa betraktelser, är det inte lika intressanta. Det är då han är den där läraren som har så mycket att säga, men hur han säger det tilltalar inte mig.
Här på Neutronstjärnan faller istället allt på plats. När just ex-Kentarna Jocke Berg och Martin Sköld får producera upp Lars akustiska grunder känns det mer som Du Och Jag Döden än Dans Med Svåra Steg. Produktionen är mer tilltalande synthig än Lundell-rockig och trött. Visst, det är kanske i grund och botten mer som ett nytt Kent-album än Winnerbäck, men det är just det som gör att detta fungerar så bra för mig. För nu öppnar jag äntligen upp öronen för att lyssna. Och jag älskar varje sekund av det.
”Jag har länge tänkt och velat göra nåt som bryter av mot det jag gjort tidigare, men inte varit säker på hur eller med vem. Plötsligt, mitt i något annat, lyfte jag luren och ringde Jocke, som jag inte hade hört av på flera år. Vi kallpratade i ungefär fyrtiofem sekunder, sen började vi jobba. Och han ringde Martin.”
Lars Winnerbäck
Det tog nästan 30 år för mig att uppskatta ett helt album med Winnerbäck. Neutronstjärnan är definitivt hans bästa, och i samma slag är det även ett av Kents bättre. Det är ändå imponerande hur (delar av) mitt mest uppskattade svenska band lyckas skapa ett album för en artist jag sällan ens brytt mig om, och det blir till ett av årets absolut bästa.
Lars Winnerbäck
