Rita Ora gör sitt allra yttersta för att plocka fram samplingar av tidigare hits i hopp om att skapa egna på plattan You & I. Hennes röst är helt klart där men låtarna landar många gånger i det generiska och därav blir albumet "helt okej och kompetent". Vilket tyvärr inte kommer katapultera hennes karriär till nya höjder.
Trots en stark närvaro i popkulturen är plattan You & I ”bara” Rita Oras tredje för hennes 11 år långa karriär. Men med ”all fairness” har hon däremellan haft konflikt med Roc-nation och dumpat ett helt album hon skapade med exet Calvin Harris. Dock har musiken på senare år mer känts som en sidoliv utanför dömandet av talangtävlingar, arbetet med UNICEF och lanserandet av en egen tequila.
Nu är sångerskan till vår glädje äntligen redo att återgå till sitt ursprung och erövra dansgolven igen. You & I öppnas med den europo doftande singeln Don’t think twice som andas Clean Bandits med sin strängtunga produktion och starka hook. En klart godkänd poplåt som bär på en nerv av melankoli men ändå hoppfullhet. Tidigare singelsläpp var en nytappning av Fatboy Slims 1999 års hit Praising you. Ett starkt försök som många gånger tenderar att kännas nytänkande, men i slutändan landar åt det generiska hållet.
Ora har tydligt rubricerat detta som hennes mest personliga album hitintills. Bakom kulisserna har hon haft en komplicerad resa genom musiken där hon många gånger blivit tillsagd vad hon ska släppa och tillhandahållits med låtar av en armé av kommersiella låtskrivare. Till min glädje har vart och ett av hennes 12 album-spår en co-write av henne själv. Därav blir jag samtidigt besviken att väldigt mycket känns som att det kunde ha levererats av ett dussin andra poplåtskrivare. På albumet finner vi obligatoriska 80-talsreferenserr bland annat i powerballadens You&I och That Girl, en omarbetning av Eddie Murphys klassiker Party all the time. Den som hoppas på detaljerna om förra årets giftermål med filmregissören Taika Waititi kommer inte att finna något alltför personligt. Låten Notting Hill har dock en känsla av att längta efter tonåren i London och presenterar mer skör text än andra bidrag. I övrigt saknar denna allsidiga pop den personlighet och själ som kommer få lyssnarna att återvända.
Jag skulle inte vilja säga att albumet är dåligt, det landar bara relativt platt utan någon form av POV (point of view), som har blivit allt viktigare i populärkulturen. Med tanke på antalet år sedan artistens tidigare fullängdare hade Rita tjänat på att vara något mer personlig och inte så desperat efter att passa in på alla radiostationers playlists.
Rita Ora
