På sitt sjätte studioalbum står det väldigt klart att Jonas Brothers har funnit lyckan i att göra musik. Förutom att vara ett riktigt starkt pop-album har bröderna aldrig låtit mer självklara och lekfulla i sitt uttryckssätt. Det råder ingen tvekan om att deras självsäkra titel The Album har låtarna för att backa upp.
Äntligen fann jag tiden att sätta mig ner och verkligen lyssna på Jonas Brothers sjätte studioalbum The Album. Med en sådan självsäker titel kände jag att bröderna anser sig ha skapat sitt bästa album i karriären och då ville jag låta alla intryck smälta innan jag satte fingrarna mot tangentbordet.
Sedan 2005 har Jonas Brothers gjort smygande sofistikerade poplåtar som blandar aktuella musiktrender med inslag av funk. The Album återanvänder absolut denna formeln, men tar även inspiration från sjuttiotalets glammigaste ögonblick. Klockrena exempel på detta är bland annat i den plyschsbeströdda synt-låten Vacation Eyes, eller snygga Montana Sky. Harmonierna från ikoniska Bee Gees flyger fritt och och Jonas Brothers har aldrig låtit mer självklara med sina falsettvokaler. Med tanke på titlar som Summer in the Hampton och Vacation Baby känns det ganska självklart att önskan är att skapa sommarens stora platta. Något bröderna i mitt tycke helt klart har potential att göra. Resultatet som presenteras är en gnistrande popfest full av romantik och klockrena hooks, Jonas Brothers tillsammans med popundret Jon Bellion, flexar likt den spännigaste av muskelknuttar på beachen.
Plattan försöker emellanåt landa i något mer tunga ämnen så som i Americana, en funk-country mashup där trion gör ett tafatt försök att förena USA:s splittrade stater till en nation. En beundransvärd insats som dessvärre känns för rotad i det förflutna för att verkligen betyda någonting. Albumets har dock bättre stunder när det försök att gräva i mer existentiella frågor. Däribland Little Bird, en söt reflektion kring föräldraskap som är avsedd att spelas på bröllop i decennier framöver. Min absoluta favoritlåt däremot är den magnifika Waffel House som talar om brödernas relation till varandra, men framförallt är en pop-kavalkad med potential till världshit.
Sista spåret på albumet är den maffiga uppvisningen Walls, vilket är den enda låten som Bellion har krediterats som en kollaboratör. Denna power-ballad gör helt klart både bröderna och Bellion rättvisa. Spåret inleds med Joes röst insvept i stort reverb ackompanjerad av akustisk gitarr och kyrkorgel. Så småningom smyger Nicks falsett in tillsammans med en massiv kör och ger låten en ny och nästintill utomkroppslig upplevelse innan den flyter tillbaka till jorden igen. Det är ett tungt avslut på albumets tolv spår långa sommarfest, men det visar samtidig att Jonas Brothers ambition bara blir större i takt med att deras livserfarenheter och musikaliska arv växer.
Jonas Brothers
