Great Park Avenue är bandet med utgångspunkt i Stockholm men fötterna i det brittiska poparvet. Nya singeln Pete My Teacher är ett smakprov från deras kommande EP Limitless Prolific Divineness. Med stor mått charm och en ösig refräng imponerade den stort på mig och jag tog därför tillfället i akt att ställa några väl valda frågor till detta lovande band. Singeln kommer även med ett tillhörande TV-spel, men det är inte helt klart när spelet lanseras än. Men den som väntar på något gott, ja ni vet resten.

DOLBY ATMOS

Aktuella med singel OCH TV-spel, berätta hur kommer det sig att ni kombinerar dessa två världar? 

William: Jag personligen missade hela gaming-hypen när jag växte upp så jag ser det lite som ett tillfälle att ta reda på “what the fuzz is about”. 

Låten är en homage till Peter Doherty, den Peter vi möts av i ert spel är en som slåss mot paparazzis. Berätta lite om upplägget och tanken bakom? 

William: Det är regel no.1 i rockhandboken, att hata paparazzis. Sen gör ju givetvis inte vi det (vi har inte stött på så många) men det är vad man SKA göra som del av ett band. Pete har ett förflutet med skvallerpressen i England, ingen av oss är särskilt förtjusta i boxning,  vi tyckte det var roligare att kolla på när Pete sprutar ketchup på en fotograf istället – vilket han var känd för att göra. Det finns massvis med bilder på honom när han kastar hinkvis med vatten över paparazzis, samt dem i Pete-kretsar ökända bilderna när han står med en flaska heinz ketchup i högsta hugg och lite längre bort en paparazzi dränkt i en röd klibbig sörja. Därifrån fick vi idén om att utveckla ett spel, likt Space Invaders, men istället för att vara ett rymdskepp som skjuter laser så är man Pete Doherty som sprutar ketchup, vi skrattade gott åt denna idé och tänkte att den skulle dö i idéstadiet när någon helg senare i dom profitabla småtimmarna på krogen en vän säger att det faktiskt går att genomföra om vi vill. Haha, hade verkligen ingen aning om att något sånt skulle gå att göra.

Vad är det med just Peter Doherty som fascinerar er lite extra? 

William: Han sådde rockstjärnemytsfröet i oss, hur man för sig i ett rum, någon form av sluskens etikettbok. En väldigt stilig sådan, slusk alltså.

Kommer ni ihåg hur idén till singeln Pete My Teacher föddes? 

William: Minns inte exakt hur det gick till men det hade väl något att göra med känslan av att överromantisera saker och ting. Jag minns att Patti Smith någon gång sa att det enda som gjorde att hon överlevde det tidiga 70-talet i New York var att hon levde det liv som hennes idoler gjorde, och det är väl en känsla man under mycket mindre allvarliga omständigheter också kan känna – som exempelvis om man hatar sitt jobb eller är så kär att det känns som att man ska dö. Vet att åtminstone jag har romantiserat att jobba ett jäkla trist jobb, tänkt att det är bra och najs på något sätt för att jag läst att någon författare jag gillar också gjorde det, haha. Läste någonstans att Pete i sina tonår brukade gå till kyrkogården, sätta sig på en grav och läsa Baudelaire. Det kändes som att läsa om sig själv – just exakt det har jag dock aldrig gjort, så romantisk var jag aldrig.

Vad kan ni berätta om låtskrivarprocessen och platsen låten spelades in på?

William: Den spelades in i en toalett, det låter som ett dåligt skämt men det är det inte utan det är den replokal/studio som vi håller till i. Det är en gammal offentlig damtoalett belägen i en nedstängd mässhall som vi får hyra för en billig peng. När vi fick tillgång till den var det sex stycken toaletter i bås och fyra handfat, vi fick hjälp av min morbror som är rörmokare att ta bort toaletterna och plugga igen avloppet sedan började ett gediget städningsarbete, aldrig städat så noga i hela mitt liv. Det positiva med att repa i en toalett i en mässhall är att man inte stör någon någonsin, vilket musik tydligen annars tenderar att göra (allt detta klagande på livescener som väsnas). Det negativa med att repa och framförallt spela in i en toalett är att golv och väggar är av kakel men vi har gjort vårt bästa för att få bukt på studsandet. 

Ganska vaga minnen från låtskrivarprocessen men minns det som att den praktiskt taget skrev sig själv. Sen reggae-delen var något som kom lite senare när vi repade låten inför något gig. 

Hur skulle ni med egna ord beskriva ert sound? 

William: Ja, det korta svaret är väl att det låter som att det spelats in i en toalett. 

Axel: En brittisk pubtoalett.

Det känns som att den brittiska popkulturen brinner starkt inom er, skulle ni säga att det påståendet stämmer? 

Axel: Det gör det verkligen! Jag blev Mod när jag va 13 och identifierar mig fortfarande med den subkulturen, och kommer nog alltid att göra det. Så för mig började det med The Who, The Jam och The Kinks vilket sen ledde till en bredare anglofili och 60-tals-intresse. 

William: Sakta i backarna, Mod vid 13 års ålder, det måste vara något slags rekord?

Zache: Inom den svenska popkulturen är man inte lika välklädd och föredrar skumpa och kaffe, isället för bärs och te. Just dryckesval är något som väger tungt hos Great Park Avenue. 

Vilket är det absolut första musikaliska minnet ni kommer ihåg? 

Axel: Att sitta i en av mina farbröders studior. Då var jag väl runt 3-4 år gammal kanske?

William: Vet inte om jag har dåligt minne men minns att jag somnade på en Iron Maiden-konsert med min pappa när jag var typ 10 kanske? Innan dess vet jag inte riktigt, kanske att morfar hade en gitarr, det kan också vara något jag bara hittat på.

Zache: När pappa satte på en Bob Dylan-skiva som jag skulle somna till vid 5 års ålder, för att utveckla något slags musikaliskt intellekt. 

Johnny: Första favoritlåten jag hade var Hersham Boys av Sham 69, var väl runt 5-6 år och trodde dom var några coola cowboys som vrålade. Några år senare när jag istället insåg att dom sjöng  ”Cockney Cowboys” och var ett punkband från en Londonförort, inte ett gäng jänkare i cowboyhattar, det var ju ett stort plus! 

För dom som inte känner er vilka är Great Park Avenue och hur bildades ni? 

William: Great Park Avenue är väl egentligen en stil, tror det är mycket så vi kommunicerar både med varann och med de som lyssnar. Det är mer en känsla än ett band, på samma sätt som att det är mer en känsla än en låt. Kanske mer en känsla än en stil förresten. Great Park Avenue är en känsla

Axel: William, Johnny och Zache gick gymnasiet tillsammans och har mer eller mindre spelat ihop sen dess. Jag kom med i mars förra året efter att en av mina bästa vänner blev tillsammans med William – vi var på en av deras spelningar vilket sen ledde till ett “provrep” och då klaffade allt. Musikaliskt, stilmässigt, rubbet. För mig är det här bandet jag letat efter i tio år.  

William: Kanske bara gjorde det mer förvirrande i början… vi är i grund och botten ett indie rock band, vi spelar många olika genrer men som brukar kretsa kring någon form av alternativ rock. Vi är otroliga nördar när det kommer till musik, det låter skrytigt hör jag, inte det jag menar. 

Vilken är eran mest minnesvärda spelning och varför? 

William: Vi spelade på Camden Rocks i London för något år sedan, brukar inte vara särskilt nervös men jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv tror jag. Det gick bra dock – hade av två strängar på första låten.

Axel: För mig är det när vi spelade på Kapsylens höstfest. Känns som att vi gjorde väldigt bra ifrån oss musikaliskt men också som att scenspråket släppte loss ordentligt.

Zache: Vi blev bokade till en utomhusspelning på ett campingområde i Vänersborg och tänkte att nu kanske vi kan få lite nya fans utanför Stockholm, men de enda som dök upp va två stupfulla kristdemokrater som ville höra schlagerdängor. Eftersom de inte visste vilka vi var så tog vi tillfället att lögnaktigt poängterade att ”Ni får i princip en privat spelning av ett av världens största rockband”. Ironin kom inte riktigt igenom, tror vi mest blev sedda som dryga stockholmare. 

Vart drömmer ni om att eran musikkarriär är om fem år?

William: Svårt, hade varit gött att kunna leva på musiken.

Axel: Pyramid stage på Glastonbury

Johnny: Någonstans mittemellan så man kan köpa lite gitarrer och en fin kostym emellanåt och inte behöva leva på existensminimum. Pyramid stage på Glastonbury får gärna komma som en trevlig bonus. 

Zache: Jag tycker det vore trevligt med en återkommande fanbase med bra stil och rimliga åsikter.

För de som är sugna på att se er live vart vad har ni för spelningar i vår? 

Axel: Vi spelar på Vassa eggen nu fredag 24/2, Bar Brooklyn tillsammans med St. Jimi Sebastian Cricket Club lördag 13/5 och på Grand i Malmö lördag 20/5. Blir säkert fler så håll ögonen öppna på våra sociala medier!

Utan att tänka allt för länge, vilket är det första ordet som kommer upp i huvudet inför att släppa ny musik?

Axel: Exalterad!

William: Törstig.

Zache: Taggad! 

Johnny: Också törstig. 

Great Park Avenue

Vad tyckte du?
+1
0
+1
4
+1
1
+1
2
+1
0
+1
0
POPMUZIK LOVER 2
Share.

Artist (Astian), låtskrivare och deltidsskribent. Men framförallt musikälskare och här för att lyfta andra artister.

Covered PSB
Skicka din musik till popmuzik

Bloggen fokuserar i första hand på de musikinskick och förfrågningar vi får från våra Patreons. Som Patreon stöttar du bloggen samtidigt som du kan tipsa om nya låtar och artister att uppmärksamma.
Du kan läsa mer om upplägget med Patreon här, samt använda denna sida för att skicka in din musik.

Tack för att du är Patreon.

Send your music to popmuzik

The blog focus on all music submissions and enquiries we are receiving from our Patrons. As a Patron, you help support the blog while you can submit new singles.
You can read more about the blog's Patreon here, and use this page to submit your music.

Thank you for being a Patron.

Musikinspiration från Göteborg sedan 2011