Jag kände redan med en gång – ja, till och med innan säsongen inleddes – att valet av Farah Abadi och Jesper Rönndahl som programledare var det bästa för Melodifestivalen på mycket, mycket länge. Farah imponerade stort på mig som den avslappnade bisittaren i fjol och hon läste både rum och människor på ett exemplariskt sätt. Maken till trygg programledare får man nog leta efter. Redan i första programmet kändes det som att hon hittade rätt. Både som programledare och i de olika vykorten inför varje låt. Lätt en av de bättre namnen som SVT/SR har i sitt stall just nu.
När man även lade till Rönndahl som programledare blev dynamiken perfekt. Han är fyndig och rapp, samt otroligt charmig. Det fanns egentligen inget att klaga på i går när det kommer till deras insats. Det var lättsamt, samtidigt som de ledde med en fast hand, skulle man kunna säga.
Bara applåder från mig!
Det som jag inte gick lika hårt igång på var inledande cirkus-showen, som fick det hela att kännas… Wallmans? Det var liksom varesig kul eller vidare bra. När man sedan väljer att lägga till Göteborgs tröttaste trollkarl – Carl-Einar Häckner, så ville jag mest bara gråta. Tycker folk detta är kul? På riktigt?
Jo, vi säger Mello-cirkus, men det behöver inte vara en riktig cirkus för det. Vi får hoppas att temat blir annorlunda i Linköping nästa vecka, tack.
Musiken då?
Jag var förvånad över hur svagt och platt det lät när Tone Sekelius framförde sin segertippade låt Rhythm of my show. Det kändes där och då inte som en given plats i finalen för henne. För mig lyfte låten tyvärr inte alls. Men det var uppenbarligen bara jag som kände så, för Tone gick ju sedan direkt till final. Antar att låten kommer till sin rätt som singel sedan – när de nu väljer att släppa dem till allmänheten. (Jag röstar ju fortfarande för att vi borde släppa låtarna innan tävlingen så att folk kan lyssna in sig, istället för de hitte-på-regler som vi har att två av låtarna inte får släppas förrän efter sista deltävlingen).
Överlag var det musikmässigt en kväll som inte imponerade helt på mig måste jag säga.
Victor Crone körde i samma hjulspår med sin EDM-pop. Det är inte direkt dåligt och han är absolut en kompetent sångare. Men det är liksom gjort ganska många gånger nu och jag kände att det var en bra trea. Det sög inte, det fick mig inte att bli helt till mig av lycka. Det var… bra. Varesig mer eller mindre.
Loulou LaMotte hade en fin låt och hon har en grym röst, som tyvärr inte lyfte ikväll. Det lät lite svajigt. Jag måste säga att både låten och hon som person är bättre än själva framträdandet.
Helt intetsägande och tråkigt blev det när Rejhan skulle charma oss med sin ballad Haunted. Fin låt, visst. Men han lyckades inte gripa tag i mig eller publiken. Nu såg han mest lite bortkommen ut på scenen i sin vita skjorta. Tyvärr blev det inte framträdandet som gjorde ett stort avtryck på mig.
Revyn som Eva Rydberg och Ewa Roos bjöd på kanske skvallrar om en viss bredd i Melodifestivalen. Men behövs det verkligen ta upp plats av artister och musik som inte har någon som helst chans att ens ta sig till final? Då undrar man ju lite varför musiken är där? Jag kan tänka mig att den publiken som dessa ska tilltala – en äldre publik – är lika engagerade i att skicka Jon Henrik Fjällgren till final som resten av tittarna och undrar varför de behöver lyssna på… det där?
Epa-dunk är ju inte min starkaste gren. Det ska jag villigt erkänna. Samtidigt kändes det som det fartfyllda nummer som Elov & Beny hade av Raggen går ändå hade gett dem en direktplats i finalen. Inte för att jag hade velat ha dem där personligen, men de kändes som en frisk fläkt och de höjde ju partynivån med ungefär 100% av denna ganska sömniga deltävling. Att de gick till semifinal kändes ju som en lägstanivå för dem.
Jon Henriks Enigma-pop tillsammans med Arc North och Adam Woods var väl ändå kvällens mest givna vinnare. Absolut inte låten som kommer att ta hem hela festivalen – det har jag i alla fall svårt att tänka mig. Men jag tyckte det funkade utmärkt i sammanhanget och med både Enigma och Keiino i färskt minne, så är det ändå en låt som jag tror kan ta sig ganska långt.
Som sagt. Inte den starkaste inledningen musikaliskt eller de starkaste programpunkterna för att helt imponera på mig denna säsong. Men jag är som sagt trygg med att sitta vid TV:n varje lördag tillsammans med Farah Abadi och Jesper Rönndahl. Om inget så känns de två som de mest givna vinnarna denna säsong.
