Det var kärlek vid första lyssningen när jag hörde den synthpop som Sebastian Clarin levererade. Musiken i sig är lite av en mix av OMD, Depeche Mode och Vangelis skulle jag säga. Det är mörkt och filmiskt, samtidigt som allt har en bra popnerv i form av starka melodier och sjukt snygga elektroniska ljudlandskap.
Tre singlar har det blivit. Aries, Teeth (Cyanides) och High blood treasure. Nu släpps äntligen ett helt album och tre låtar bli nio allt som allt.

Jag ställde lite frågor till Sebastian om arbetet med musiken och albumet Aerial Cuts som du kan läsa här i bloggen.

Hej Sebastian! Hur känns det nu när albumet ska släppas?

Äntligen! Så skulle man kunna sammanfatta det. Albumet har varit klart i snart ett år så det är liksom på tiden. Men det känns mäktigt och jävligt roligt att albumet landar nu!

Du kommer från ett mer renodlat indieband. Hur växte tanken fram att göra detta projekt?

I ärlighetens namn så började jag, lite i mitt omedvetna, att skriva på den här skivan redan som 10-åring. Det var när jag råkade höra Kraftwerks Radioactivity som liten som allt började. Sedan dess har jag varit fast i ett elektroniskt och melankoliskt universum och visste på något märkligt vis att jag någon gång i mitt liv skulle göra ett sånt här typ av musikalbum. Eller det var min dröm i varje fall. Sedan har den drömmen legat i träda under en herrans massa år då jag spelat i indieband, som också släppt album men det var liksom inte enbart mitt. Plus att det ju musikaliskt var nåt helt annat än det jag nu pysslar med. Sedan gick bandet i graven och många år senare så kom idén upp igen, att jag var tvungen att fullfölja den vision jag hade som 10-åring.

Jag älskar ju den elektroniska ljudbilden på låtarna. Hur arbetade du fram ditt sound, att det var just såhär du skulle låta?

Tack! Att hitta fram till ljudbilden har skett i två steg. Jag har alltid vetat att min (eventuella) soloskiva skulle vara elektronisk. Det härstammar nog till Kraftwerk-upplevelsen jag hade som liten, sedan har jag lyssnat på väldigt mycket elektronisk musik. När jag väl påbörjade det här projektet konkret så var det synthen som jag började spela på. När sedan samarbetet med Henrik B (producenten) inleddes så visste jag redan ungefär i vilket härad jag ville vara när det kom till ljudbilden. Sedan har vi tillsammans letat och delat referenser och filat och putsat tills vi hittade rätt.

Musiken har ju en behaglig svärta över sig skulle jag säga. Representerar den mer budskapet i låtarna, dig personligen eller är det som en kontrast till den du är?

Det förstnämnda skulle jag säga. Jag är egentligen en väldigt glad och i stunden optimistisk person. Däremot så finns det i mig en inneboende klangbotten i moll, inte minst när det kommer till vad jag attraheras av rent konstnärligt. Den speglar nog av sig i hur jag ser på (vissa delar av) världen och vår samtid. Och då blir det ganska mörkt. Men man ska våga känna livet, inte väja för det jobbiga. Och det är i mörkret som det riktigt vackra och starka kommer fram. 

Om man ska välja en låt som representerar dig och ditt sound – för att få en inblick i artisten Sebastian Clarin. Vilken låt ska man då börja med och varför?

Då ska man börja med Aries. Den har mycket som representerar mig. En rå energi men också tydliga melankoliska melodier och en mörk men också hoppfull text. Från den är det enkelt att hitta längre ner i mitt kaninhål, både till de ännu mer energiska låtarna men också till de betydligt lugnare. Flera har väldigt dramatiska och mörka undertoner så för att komma dit i sinnesstämning så kan Aries vara en bra språngbräda.

Vilka artister har inspirerat dig genom åren?

Dom är väldigt många. Jag alltid älskat elektronisk popmusik, från Orchestral Manoeuvres in the Dark och Depeche Mode till TR/ST, Trentemøller och Luke Abbot, men också singer-songwriters som Leonard Cohen, främst när det kommer till texterna och enkelheten. Men jag älskar också smuts och stök, som Sonic Youth och Brian Enos tidiga verk. Och sedan min absolut största källa till eklektisk inspiration: David Bowie.

Om vi tittar på dina spellistor idag, vilka låtar lyssnar du mycket på just nu?

Om man tittar lite snabbt på mest spelade just nu så finnar man dessa fem:

Alex Cameron – She’s mine
Jaakko Eino Kalevi – Everything nice
Big Thief – Shark smile
Bicep – Glue
Ben Böhmer – Beyond beliefs

Har du en låt som är lite av en guilty pleasure för dig?

Dansa i neon med Lena Philipson. Räknas den som guilty pleasure?

Det gör det absolut! Lysande låt också.
När började du arbetet med låtarna på albumet?

Konkret så började det för drygt tre år sedan då jag skulle få ner dessa låtar, som omedvetet kreerats i mitt kroppssystem, på pränt.

Var det alltid tänkt att det skulle bli ett album eller var det något som växte fram under processen?

Japp, så fort jag hade gjort två låtar visste jag att detta skulle bli ett album. Så jag målade upp en tydlig albumvision tidigt. Med omslag och allt. Haha.

Var hittar du inspiration när du skriver texter och hur brukar du bygga upp dina låtar?

Inspiration till texterna kommer överallt. Från konst, film och litteratur. Och från vår samtid. Denna märkliga samtid. Och ja, jag tycker den är mörk. När det kommer till konkret poplyrik så har jag tre tydliga förebilder. Leonard Cohen, Thom York och David Bowie.

Var det någon av låtarna som var en större utmaning att få till och hur fick ni isåfall bitarna att falla på plats?

Spring Formula var riktigt jobbig att få till för där hade jag och producenten helt olika bilder hur den skulle låta. Så vi gjorde om den från början efter att den i sin första version var helt klar. Jag var tvungen att dra i nödbromsen. Då var det frostigt i relationen ett tag. 

Henrik Berntsson är producent på låtarna. Hur växte er relation fram?

Vi började faktiskt göra musik ihop redan som fjuniga tonåringar. Med billiga synthar och Amiga-datorer försökte vi hitta ett kreativt sätt att med väldigt enkla medel skriva elektronisk musik. Det var en enorm utmaning att på fyra kanaler kunna måla upp olika ljudlandskap. Tror det var där och då som jag arbetade fram mitt huvudsakliga melodisinne. Det var en oerhört bra skola för att bli en habil melodimakare. Men efter några år gick våra vägar isär och Henrik fortsatte mot stenhård techno och house och jag mot skramlig indierock. Men så möttes våra vägar här igen i och med mitt soloprojekt. Jag frågade helt enkelt ifall han ville producera mitt skrivna album. Och han blev väldig peppad.

Vilka är Henriks främsta egenskaper att lyfta en låt i studion?

Eftersom Henrik har jobbat så många år som elektronisk musikproducent så är han väldigt kunnig, kan allt om analoga synthar och om hur man får fram en ljudbild som jag många gånger har försökt beskriva i abstrakta ord. Haha, han har blivit galen på mig emellanåt. Lägg därtill att han är rätt bred i sin musiksmak, vilket gör att vi har kunnat ta inspiration från olika musikaliska referenser. 

Hur landade du i titeln Aerial Cuts?

Albumtiteln var svår. Den är alltid svår. Att sammanfatta ett verk på det sättet. Speciellt också när man inte har konceptet helt klart för sig från början utan låtarna som kom ut ur mig fick liksom bestämma titeln. För mig så är titeln dubbelbottnad. Den handlar dels om ett övergripande perspektiv, att se bilderna (berättelserna i låtarna) från ovan. Lite som en högre makt från ovan tittar ner på det tafatta i människans försök att hantera sin verklighet. Men det är också en titel i det lilla, att liksom misslyckas när man försöker fäktas i det tomma intet, att göra luftsnitt. 

Omslaget är väldigt stilrent. Pressbilderna snyggt komponerade med kontraster och skuggor. Hur jobbade ni fram den snygga estetiken kring dig?

Jag har haft ett väldigt tätt samarbete med fotografen Johan Avedal. Tillsammans har vi jobbat fram ett visuellt koncept. Det faktum att jag även är designer gör nog sitt till också. Är väldigt noggrann med estetiken helt enkelt.

Om vi blickar framåt lite. Hur vill du utveckla detta i nästa steg?

Jag ser mig först och främst som låtskrivare och berättare så jag har redan börjat rita upp konturerna och konceptet för nästa album. Vill jobba på ett litet annat sätt än jag har gjort under den här processen. Har redan arbetat en del med slumpen på det här albumet, med Oblique Strategies. Men skulle verkligen vilja ta det vidare ett steg till och experimentera ännu mer i processen. 

Men nu håller vi oss i nuet – hur ska du fira releasen?

Den firas med spelning och fest på Brillo i Stockholm. Ska bli väldigt roligt att framföra låtarna live och fira med champagne att albumet äntligen är på plats.

Tack så mycket och lycka till med releasen!

Tusen tack!