Den sexuellt frisläppta superstjärnan Tove Lo är tillbaka. Enda sedan genombrottet har hon varit mer vågad än alla sina artist-kollegor. Något som gynnat denna musikskapare och frikopplat henne från all konkurrens. Kommer ni ihåg Habits? Om svaret är nej, har man levt under en sten. Varför jag nämner denna låt är för att den fullkomligt förkroppsligar Toves artistiska persona ”Jag äter min middag i mitt badkar, sedan går jag på sexklubbar” fundera en stund på genialiteten i den mening en stund medan vi ger oss in på popskaparens femte fullängdsalbum Dirt Femme. 

Olikt tidigare plattor är detta första där Tove Lo står som independentartist. Skivbolaget Pretty Swede Records startades i juni och markerar ett nytt äventyr där sångaren kan vara ännu mer fri i sina intrikata berättelser och bortkopplad från de hårt hållna algoritmer som numera styr popens värld. Senast vi fick ett fullängdsalbum från popstjärnan var 2019 genom Sunshine Kitty. Ett album som i min värld är mer av en parantes i musikskaparens katalog. Det glädjer därför mig otroligt mycket att Tove på Dirt Femme återigen presenterar det elektroniskt drivna sound vi känner igen henne för.

Läckra synthar, oemotståndliga hookar och en påtaglig mystik står återigen fokus. Exakt vad jag förväntar mig från denna hitmakare. Dirt Femme ber inte om ursäkt för något, utan står stolt upp för kvinnlig sexualitet och påminner oss om hur orädd Tove är som musikskapare. Bakom en glittrande pop-fasad gömmer sig ofta ärliga och nakna berättelser. Som exempelvis på den lysande Suburbia där sångaren brottas med sin ambivalens kring att skaffa barn. En sida av Tove vi inte fått någon inblick i alls tidigare. Vad vi däremot utforskat tidigare är musikskaparens starka ställningstagande gällande kvinnlig sexualitet. Något hon fortsätter stärka i de fruktiga låtarna Grapefruit och Pineapple Slice. Den förstnämnda problematiserar Los kropsshets och den sistnämnda handlar i huvudsak om cunnilingus, kan man inte innebörden av det ordet lämnar vi det åt fantasin. 

Lo tar inte bara djärva svängningar med sina texter hon visar även på ett otrolig kreativitet vad gäller melodi. Singeln 2 Die 4 var en av mina favoriter att föregå plattan och byggd kring en smart sampling från Gershon Kingsleys klassiska Popcorn. Olikt tidigare släpp bjuder även sångaren in otippade samarbetspartners som First Aid Kit för att skapa en popversion av folkmusik på Cute And Cruel. Ytterligare ett exempel på Toves omåttliga talang är den känslomässiga balladen True Romance där artisten river upp nackhåren vid roten. För att inte tala om den genialitet som uppvisas på How Long. Båda exempel på ett rått uttryck vi inte hört från artisten innan. 

Tittar vi på de mer klubb-inspirerade låtarna på plattan finner vi bland annat Call On Me ett av två samarbeten med den brittiska producenten SG Lewis. Även här briljerar Tove och gör en starkare impact än med någon av sina tidigare klubb-dängor. Om inte Call On Me blir en hit kastar jag in pop-handduken! Soundet innehåller dessutom ekon av Hi-NRG-soundet som dominerade HBTQ-klubbarna i början av 80-talet. Vilket blir en snygg flirt till ett community hon stöttar starkt.

Sett till låtarna I’m to Blame och Kick In The Head blir Toves album ett som inte alltid har en konsekvent ljudbild. Vilket absolut inte gör mig något. De sistnämnda två låtarna är även de lysande pop-spår som skapar dynamik på albumet. Något som även bidrar till att fullängdaren är en lyssning som aldrig blir tråkig, utan snarare överraskar!

Som tidigare nämnt var anledningen till att musikskaparen startade ett eget skivbolag att hon inte ville bli en artist som är slav till pop-algoritmen. Något nya plattan tydligt klargör, Tove skulle aldrig kunna bli mainstrem-pop, hon är alldeles för kompetent och kreativ för det. Hennes talang vet inga gränser och att tygla en så musikalisk styrka gör inget annat än skada. Hoppas ni hunnit fundera klart på raden ”Jag äter min middag i mitt badkar, sedan går jag på sexklubbar” för min point är att det inte finns någon i  popvärlden som Tove Lo.