Jag gillar ju pop-Suede mer än den svettiga och rockiga replokals-Suede om jag ska vara ärlig. Med det är jag inte helt såld när bandet tittar tillbaka på sina rötter och känslan från debuten. Det är ju inte dåligt. Arrangemangen är snygga och livekänslan vi får med Dolby Atmos lyfter låtarna. Men jag saknar de stora hitsen som de ändå är kapabla till att leverera.
Jag minns när Suede släppte sitt självbetitlade debutalbum 1993. Alla var helt kissiga i dem och de var där och då det bästa som den brittiska indiescenen hade att leverera. Jag köpte såklart albumet och lyssnade på det.
Jag var aldrig (och är inte) den där indierockaren som gick igång på Animal nitrate eller albumet i stort om jag ska vara ärlig. Så för mig kunde min relation med Suede slutat där och då. Men jag skaffade ändå Dog Man Star året därpå. Jag måste ha tänkt lite undermedvetet att det borde vara ett band jag gillade. Nu började bandet röra sig i rätt riktning. Jag älskade We are the pigs, Introducing the band och självklart den magiska The Wild Ones.
Med Coming Up ’96 var jag såld. Det var i och för sig deras mest kommersiella album och innehöll mer eller mindre bara hits. Med det albumet blev Suede det som jag liksom alltid förknippar med bandet. Bra och starka poplåtar.
Nu är det 2022 och bandet tittar tillbaka mot var de kom ifrån med nya albumet Autofiction. Stilen är mer indierock än pop skulle jag säga, vilket för mig inte riktigt drar mig medhårs. (Brett Anderson kallar det för en punkplatta, och det får man väl säga om man vill).
Det är stundtals riktigt nice, som med inledande She still leads me on, It’s always the quiet ones och 15 Again. Men det är också ganska indierockbrötigt, som från debuten. Jag kan tänka mig att de som gillar den rockiga och svettiga replokals-Suede mer än den polerade pop-Suede så är detta smaskens. Jag är inte helt på den sidan då jag saknar de stora hitsen som de trots allt är kapabla till att göra. Inte ens när tempot dras ner och bandet gör sina annars så magiska ballader blir det riktigt fantastiskt. Då är det fint, men lite tråkigt. Den åsikten kommer ändå från någon som borde älska det stora orkestrala arrangemanget på Drive myself home.
Samtidigt så kan jag inte låta bli att imponeras av mixningen av albumet, där låtarna liksom löper in i varandra och Dolby Atmos gör att det verkligen känns som en livespelning. Något som faktiskt lyfte albumet för mig ett snäpp. Det är så nära en konsert med Suede i mitt vardagsrum jag kan komma och det är inte fy skam. Även om jag då kanske hade föredragit lite fler… pophits.
