På Beyoncés sjunde studioalbum transporterar hon oss till klubben och hyllar Ballroom-kulturen. Här blandas friskt disco med afrobeat vilket skapar en unik lyssningsupplevelse likt inget annat på marknaden just nu. Återigen har den nu 40-åriga sångerskan bevisat att hon är en poplegend som aldrig går ur tiden och återigen är hon pånyttfödd likt renässansen.
Likt en rokokomöbel är Beyoncé nu mera tidlös och ikonisk. Trots att det har gått sex år sedan hennes senaste platta Lemonade håller hon sig ständigt aktuell. Den nu mera 40-åriga sångerskan har bevisat gång på gång att popdrottningen inte har något bäst före datum och olikt sin konkurrens har Beyoncé hela tiden funnit sätt att förnya sig och göra edgy pop. Kanske är det just för att hon har anammat sättet odödliga poplegendarer förhållit sig till det offentliga. I stället för överexponering lyser Knowles Carter med sin frånvaro mellan albumsläpp och live-framträdanden, med integritet och mystik.
När det blivit dags för artisten att presentera sitt sjunde studioalbum är förväntningarna skyhöga. Att plattan därtill är en av tre installationer lovar gott inför den nya eran av Beyoncé. Olikt de två tidigare fullängdarna som katapulterade sångerskan till nya höjder ger hon på den aktuella samlingen inga visuella ackompanjemang. Hon har gått från att ge varje låt en musikvideo till att inte ens låta lead-singeln få en. Varför? Av den enkla anledningen att Beyoncé vill vara unik åt andra hållet i stället och låta lyssnarna helt bilda sin uppfattning om det visuella baserat på auditivt. I ärlighetens namn känns det ibland som hon inte ska vara som alla andra bara för att visa att hon inte är en del av den kommersialiserade popen. Vilket är lite högtravande, men samtidigt. Mest Grammy-vinster någonsin (behöver inte säga mer). Men emellanåt känns hon nästan lite för svår för sitt eget bästa. Oavsett, låt oss dyka ner i plattan och se om den lever upp till förväntningarna.
Som helhet att betrakta är den aktuella 16-spåriga samlingen en hyllning till dansgolvet och hon bjuder in oss till Clud Renaissance där sångerskan hyllar sina danslegender. Men framför allt är låtarna en homage till hennes avlidne farbror Johnny som levde sitt liv öppet homosexuell och introducerade Beyoncé för klubbmusiken på 80-talet. I ett pressmeddelande säger Beyoncé att albumet ska ses som en hyllning till HBTQ-rörelsen och queer-kulturen. Hon lyfter fram många musikaliska stilar som underground, queer, disco, afroamerikansk musikkultur och i synnerlighet afrobeat. Vad Beyoncé helt enkelt skapat är ett Ballroom-album som omfattar allt och lite till.
Låtar som Alien Superstar, Move och Cozy har tydliga referenser till dansgolvet, där Beyoncé lockar lyssnaren att ta på sig sina stilettklackar och känna groovet. Hon rappar och sjunger till en kavalkad av samplingar, från spoken-word till DJ-call-outs till discolåtar från förr. Med vi återfinner även det drivande ihållande beatet som satte prägeln för Beyoncés signifikanta R&B sound.
Textmässigt är plattan även där flirtande med Ballroom-kulturen och levererar rader som ”Slösa inte ens din tid på att försöka tävla med mig.” Hon har förstås inte fel i något av detta. Det här är den exakta typen av skryt och självsäkerhet som återfinns i Ballroom. Där dansare springer på catwalken och visar de mest sexiga, imponerande rörelserna som någon i rummet någonsin sett. Även när Beyoncé vrider ner självförhärligandet ett snäpp på Cozy är budskapet tydligt: Välkommen in till Club Renaissance, känn den överväldigande självkänslan skölja över dig. Men hey, vad är inte classic Beyoncé om självsäker, fierce och sexig.
Jag skulle nog vilja säga att 16 spår är lite långt. Men som helhet betraktat är det starkt. Dock känns låtar som All Up in Your Mind, Thique och Heated som B-sidor av en platta. Något som resulterar i att spåren individuellt sett inte lyckas utmärka sig om man sträcklyssnar. De lär heller inte motivera dig särskilt mycket att stanna kvar på dansgolvet. Vilket gör att när produktionen saktar ner takten till förmån för sömnig bas befinner sig dessvärre Renaissance i ett sömnigt lull.
De bästa stunderna kommer när det skakar dig vaken, och det är samtidigt vad som hjälper detta album att hävda sin plats som soundtrack till varje fest under resten av 2022. Låtarna America Has a Problem och Cuff It är obestridliga med stegrande syntar och snares från klassiska discospår. Pure/ Honey är experimentell och håller dig a jour med sitt mörker och ljus. Den renare halvan är uppbyggd kring ett mörkt, mindre beat som passar för svartklubb. Medan Honey-halvan är sömlös och söt likt körsbäret Beyoncé refererar till i flertalet textrader.
Mittpunkten och inkapslingen av denna platta är det sex plus minuter långa spåret Virgo’s Groove. En hymn till den som älskar och fångar även själva danskonsten i disco. ”Your love keeps me alive”, sjunger Beyoncé om och om igen, till en synt som trollar fram en discokula rakt över våra huvuden. När hon inte bryter tonerna med sin otroliga falsett knäpper hon med fingrarna i takt och ger oss glittrande funk. Lika mycket som hon vill att hennes älskare ska komma över och vara med hennes ikväll, har Beyoncé också sin karaktäristiska humor: ”You can hit this/ Don’t be scared!” Energin som levereras här är berusande och tillräckligt för att upprätthålla 100 album. Break My Soul, albumets första och enda singel kändes något oinspirerad. Men satt i sitt sammanhang på Renaissance driver afrobeat-viben från spåret Energy oss direkt in i singeln med en otrolig skjuts. Något som gör att Break My Soul är en viktig del av en starkare tvådelad historia. Sekvenseringen känns mer avsiktligt utformad än nästan någon enskild låt gör. Renaissance, som den första ”akten” i en trealbumscykel, är tänkt att ses som ett komplett stycke. Sammanhållningen är således avgörande för att förstå och uppskatta helheten.
Om du lyssnar på dessa låtar bara för att göra anspråk på en favorit och uppdatera din sommarspellista kan du bli besviken. Det finns inga lyriskt sårbara låtar som på Lemonade utan allt hoppar över väldigt olika genrer. Men den lyckligt gifta trebarnsmamman har alltid stått för att hon är obunden genre och lite av en naughty girl. Med tanke på den mängd stygghet som finns på denna platta är det ingen som ifrågasätter hennes sexuella drivkraft. Men jag applåderar hennes sexuellt frisläppta och kreativt obundna musikalitet.
Till minnet av farbror Johnny är det här en platta som tänjer gränserna för pop och gör genren rättvisa. Beyoncé bearbetar över att förlora sin älskade släkting, men har därigenom skapat ett personligt verk på ett unikt sätt. Det är implicit meningsfullt och uttryckligen rörande. Gå nu upp och dansa för det här är en omedelbar Beyoncé klassiker.
