Andra singel från Ellen Torres heter Will you hold me? och ger oss alternativ pop-rock om svek och osäkerheterna man kan känna i en relation. Organisk produktion varvas med lysade sång för att ge en dynamisk lyssning. Strax innan släppet ställde vi några frågor till artisten gällande låten men även framtidsplanerna. Resultatet tar ni del av här.

Idag släpps andra singeln Will you hold me? hur har känslorna varit inför släppet? 

Det är så mycket tid som investeras i ett musiksläpp, och den här låten har varit ett projekt i cirka 8 månader nu, så det känns lite konstigt att få låta alla höra en låt jag suttit på väldigt länge nu. Som att det nästan inte händer. Mest är det dock överväldigande och bra känslor, men det är också lite jobbigt att dela med sig en låt som är så personlig.

Vad bär singeln på för teman och handling?

Den här låten kommer främst från ett väldigt osäkert jag. Jag vill inte säga för mycket som kan hindra andras tolkning på låten, men jag har haft det väldigt tufft med min mentala hälsa i många år och den här låten handlar om en kärlek som nästan förändrar en och får en att inse att världen är bättre än en trott. Bättre än vad en känt sig som och som får en att inse sitt eget självvärde oberoende av alla andra. Och det är också det som gör den kärleken så svår att släppa när en förlorar den. Inte att den personen är ens lycka, men att så mycket förändrades inom en själv i och med den personen. 

Soundet är drömskt och organiskt hållet, hur har du kommit fram till den här ljudbilden? 

Jag har alltid haft en förkärlek till stora låtar som låter som jag känner mig, och den här låten var inget undantag. Jag ville nästan att det skulle kännas som en film och började med att skriva gitarrmelodin en hör i början och satte sedan ord och melodi till gitarren när den var klar. Jag ville att låten ska kännas nära, intim och “äkta” och valde att försöka uppnå det genom att leka med dynamik och repetition mer än något. Låten har trots allt i princip bara två ackord genom hela låten. De flesta instrumenten har även lager på lager, som hjälpte med få den där känslan av nära med stort. En enorm inspiration på det sättet har varit Jeff Buckley. 

Den kör vi hör mot låtens slut känns det inte som bara du står för sång i. Vilka andra hittar vi där och hur spelades det in? 

Kören i slutet är jag och mitt band som sjunger i unison efter att jag spelat in mina lead vocals. Det spelades in genom att vi alla stod tillsammans framför mikrofonen hellre än att spela in alla individuellt. Det kändes som ett så självklart val att ha med mina vänner i en låt som handlar om att vilja vara med sina nära och kära. Det är Scott Meadows, Johannes Eftring, Chris Cook, Flynn Goulden och Magnus Holm Sørensen som sjunger tillsammans med mig.

Kommer du ihåg vad känslan var när den här låten skrevs och var det en sådan låt som kom till snabbt eller fick växa fram? 

Jag kommer definitivt ihåg exakt när jag skrev denna låt. Det var November 2020, cirka en vecka in i lockdown nummer två här i England. Jag var väldigt ledsen, men trots att jag var så ledsen så kändes det så bra att skriva den – den kändes så självklar och föll på plats som att jag redan visste hur den skulle låta. 

Vilka genremässiga influenser tar du utgångspunkt i när du skriver? 

Jag tror att det beror lite på hur jag känner i ögonblicket, men också vilket musik jag lyssnar på under den perioden. Det känns oftast som att det viktigaste är att berätta något, hur jag än gör det. Trots det så skulle jag ändå säga att allt från pop, rock, folk och R&B inspirerar mig idag. Alla genrer kommer från olika håll i mitt liv, främst från olika familjemedlemmar. 

Det känns som poprock är närvarande i ditt sound, så vad kommer du från för musikalisk bakgrund?  

Ja, det är det definitivt! Jag skulle säga att som svensk så sitter pop rätt så djupt i mig, speciellt vad gäller toplines och melodier. Samtidigt så växte jag upp i ett hushåll där min pappa spelade chilensk musik, och speciellt latinorock, på högsta volym så länge jag kan minnas. Annan musik som gjort ett enormt avtryck på mig i tidiga tonåren var musik från band som My Chemical Romance, Paramore och Bring Me The Horizon, där drivna gitarrer satt i fokus med extremt känslomässiga låttexter och minnesvärdiga melodier. Som någon som spelat gitarr i snart 12 år nu känns gitarr så självklart för mig att ha med gitarrer på det sätt jag har med dem. 

År 2022 har bara börjat, vad kan vi förvänta oss av ditt musikår? 

Förutom denna singel så kommer det mer musik senare under våren, följt av gigande under senvåren och sommaren främst här i Brighton, England, där jag bor. Jag har börjat skriva på ny musik för att sedan spela in nytt material som förhoppningsvis kommer att släppas till hösten/vintern, om inte tidigt nästa år.