Years & Years har varit ett band jag älskat sedan jag hörde singeln King första gången i början av 2015. En lysande poplåt med ett band som hade en snygg och karismatisk frontperson i form av Olly Alexander. Samtidigt kunde jag inte låta bli att känna att både albumet Communion och Palo Santo saknade något. Det fanns en del bra låtar på albumen, men de var inte superbra album i sin helhet. Var Years & Years det där singelbandet som inte riktigt kunde fokusera för att samla ihop tillräckligt med låtar för att göra ett helgjutet album? Ja, det var tyvärr så. I alla fall som trio…

Med Night Call är Years & Years istället Olly Alexanders enmansshow. Och vilken show sedan. Det är det där partyalbumet som jag hoppats på att Communion skulle ha varit för längesedan. Bra dansant pop, som just britter är mästare på. Det är som ett ungt och än mer out-and-out Pet Shop Boys som redan från början vågar vifta med Prideflaggan på konserter och vara HBTQ-aktivist. Något som popvärlden absolut behöver.

Jag tycker det är befriande att Olly skapar pop som är i ett HBTQ-perspektiv i alla aspekter. Från kärlek till åtrå och sex. Som när han är helt till sig över muskelknuttar som han vill ha över hela honom på låten Muscle. Saknar närhet av någon på 20 Minutes. Eller disco-doftande partyhöjaren om att ses på natten i låten Night Call. Eller när han samarbetar med svenska Galantis på den lysande Sweet talker. Då har jag inte ens kommit till genidraget att samarbeta med ikonen Kylie Minogue på Starstruck.

Alla bitar föll på plats för Years & Years när det blev ett soloprojekt. Det var just detta vi behövde. Ett partyalbum som är öppet 24 timmar och där Olly får leva ut sin åtrå och extravaganta stil tillsammans med oss. Jag är helt övertygad att det hade blivit än mer festande på Downing Street om detta album släpptes i början av pandemin istället för att det låter oss dansa ut det hela. Men vilka låtar att äntligen få dansa till!