Lou Elliotte dök upp förra året med sin skimrande pop genom singeln Best You’ve Ever Had. En låt som gått varm i mina lurar och omedelbart bevisade henne som en av Sveriges starkast lysande nya popsensationer. Många känner nog igen den karakteristiska rösten och det är för att Louise Lennartsson även är sångare och låtskrivare i bandet estraden. Under sex års tid har hon skrivit och släppt otaliga hits. På listan av samarbeten finner vi bland annat Molly Sandén, Darin och Norlie & KKV. Den egna musiken har dock tagit lite tid, för precis som mycket annat i livet händer saker som gör att ens ursprungliga mål omformuleras längst vägen. Men idag har Lou hittat exakt vem hon är. Med brutalt ärliga texter och självklara hits är artisten påväg mot storverk, kom ihåg vart ni hörde det först! Strax innan släppet fick vi möjligheten att ringa upp Lou Elliotte och prata om allt som rör musiken, uppväxten i Göteborg och framtiden för artistprojektet. I ärlighetens namn lämnade jag själv den här intervjun med väldigt mycket energi, så lika mycket glädje som musiken rymmer lika mycket genuin glädje utstrålar Lou Elliotte själv. Ni tar del av intervjun nedan.

Aktuell med ny EP vad är känslan inför släppet?

Just nu känns det bara kul! För en vecka sedan var jag ganska stressad, då var det massa saker jag skulle få klart. Men allting som har med releasen att göra har verkligen fallit på plats de senaste dagarna. Så nu är jag galet peppad och längtar tills fredag 00:01.

Kommer du sitta vaken på natten?

Ja till 100%, det gör jag alltid!

Härligt! Har du väntat länge på att släppa musik under eget namn?

Ja, jag kom på namnet Lou Elliotte väldigt tidigt i min karriär och har haft artistdrömmar sedan jag var liten. I över sex år har jag velat släppa musik under just Lou Elliotte, men inte riktigt vetat vilken typ av musik jag ville göra. Vilket troligtvis bottnat i att jag testat mycket saker och inte varit helt trygg i mig själv och mitt sound. Men samtidigt som jag utforskade min musik startade jag och två kompisar bandet estraden, som egentligen från början var mest på kul. Ingen hade någon tanke på att ha ett band. De andra två bandmedlemmarna Carl och Felix är själva låtskrivare och producenter och arbetar främst med andra artister och min ingång i allt var att jag hade fokus på Lou Elliotte. Så vid den tidpunkten var det väldigt konstigt att vi skulle starta ett svenskt projekt. Men någonstans gjorde vi det ändå eftersom vi hade så kul och det sedan visade sig gå bra. När det tåget gick så fick automatiskt Lou fick vänta lite till, vilket jag i efterhand bara tror var bra. För jag hade skrivit massa musik men det kändes aldrig som att jag hittade de där låtarna som var jag. Det var faktiskt först när jag skrev Best You’ve Ever Had många år senare som jag ”hittade” mitt sound. Även om den låten skrevs för två år sedan och gavs ut förra så är den en så tydlig markör på att projektet var igång och att jag visste vart jag ville med min musik.

Man kan alltså säga att Best You’ve Ever Had utstakade hela artist-soundet då?

Absolut, även om jag som sagt hade en hel del musik innan är det den låten som är mest Lou. Det var verkligen ett tydligt skifte när jag började skriva musik som jag älskar. Innan hade jag försökt plocka lite från idoler som Frank Ocean och Bon Iver, vilket resulterade i att jag försökte vara någon jag inte var. Så att komma till insikten att våga släppa musik som jag tycker är bra var ett stort uppvaknande. Best You’ve Ever had var även den låten där jag började skriva utan filter. Innan lindade jag ofta in saker och pratade mer i metaforer. Något som verkligen inte stämmer överens med min person då jag är väldigt direkt. Men att börja skriva exakt så som jag kände var faktiskt lite läskigt. Särskilt då just den låten handlar om mitt ex och jag verkligen är brutalt ärlig och vet att han lyssnar på min musik. Men i mitt artisteri vill jag bara skriva låtar som är ärliga och plockar från episoder av mitt liv.

Då kan man nästan säga att det blivit motsatt effekt för dig med språken då. För många upplever att övergången från engelska till svenska gör det mer ärligt?

Ja absolut, samtidigt som det är två olika sidor av det. På ett sätt är det enklare att vara ärlig på engelska för man kommer undan med det lite. Samtidigt så är det enklare att vara ärlig på svenska eftersom man verkligen kan uttrycka sig på ett sätt som gör att det känns i kroppen på ett helt annat sätt. Men det blir nog även en skillnad eftersom estraden är ett band som blandar så många erfarenheter och tankar i en låt. Till skillnad från Lou där det verkligen bara är 100% jag och mina upplevelser. Därav blir nog känslan att det är ännu mer ärligt än tidigare släpp på svenska.

Skulle man kunna säga att estraden kom lite emellan ditt soloprojekt?

Ja det skulle man verkligen kunna säga. Många tanker nog att Lou är ett resultat av att estraden gått så bra i Sverige och att jag nu satsar på stor internationell karriär. Men Lou har varit planen hela tiden. Det är en så klassisk grej med livet i allmänhet tycker jag, man har en vision och tydlig idé, men sen blir utfallet något annat. Särskilt kopplat till musikbranchen också, idag kan man bli stor och lyckas med sin musik på så många olika sätt. Själv hade jag en dröm, men visste inte riktigt hur jag skulle ta mig dit och längst vägen startades ett svenskt band. Men jag är jätteglad att estraden fick komma först eftersom vi hade så kul i studion och skapade bra musik. Vilket samtidigt är exakt så det ska vara, musik ska vara kul att göra och det ska kännas naturligt. Så den erfarenheten har verkligen smittat av sig på mitt egna projekt, där jag känner att jag bara leker mig fram till låtar och kan vara sann mot mig själv.

Vad är målet med det engelska projektet?

Jag vill verkligen ut och turnera som alla artister efter pandemin. Sedan vill jag främst att Lou Elliotte ska vara ute i världen och giga. Även skriva mer utomlands på engelska hade varit kul, för trots att jag gjort musik i sex år så har jag mest varit i Skandinavien och skrivet. Så utlandet är jag väldigt peppad på.

Foto: Pressbild

Hur skulle du beskriva ditt sound på engelska?

Det är pop, men jag brukar ändå förklara det som lite energisk färgstark pop. Därtill även lite smutsigt. Estraden är väldigt clean och medan Lou Elliotte är mer distade gitarrer och lite andra typer av ljud. Det som förenar hela EP:n är dock brutalt ärliga texter.

Det känns som att ditt artisteri precis som du säger är väldigt energiskt, glädjefyllt, starka färger och gnistrande poplåtar. På senaste omslaget såg vi även ett målat öga ovanpå ögonlocket. Hur växte det konceptet fram och är det ett signum?

Jag bara såg det framför mig att jag skulle måla på ögonen och kände att det var en cool grej. Det konceptet ha jag faktiskt burit med mig länge och velat göra i någon video eller på ett omslag. Tyvärr har inte det riktigt funkat förrän på I Lost. Vilket kanske är för att den låten är lite galen och just att måla ögat på det sättet också är lite skruvat. Så vad det står för är egentligen att jag gillar när saker blir väldigt extrema. Jag gillar när det är mycket färg och blir lite konstigt. Något jag även försöker få med i alla mina låtar. Det är så lätt att bli för pedantisk med sin musik, så för mig är det viktigt att det ändå finns en känsla av lite fel eller fult i låtarna. Med det sagt representerar ögat helt enkelt det som inte är så perfekt. Min önskan var att det skulle bli ett signum för hela EP:n, men vi fick tyvärr inte till det på omslaget. Därmed inte sagt att det är avslutat, utan jag kommer nog ta upp det igen efter släppet och väva in det i min artistprofil.

Vad betyder det för dig att I Lost är helt producerad och skapad av kvinnor?

Det betyder så himla mycket! Jag är så stolt över det faktumet. Men tycker samtidigt att det är en katastrof att det inte hänt tidigare i min karriär. Under sex år som låtskrivare har jag verkligen aldrig släppt en låt med bara kvinnor. Vilket absolut inte handlar om att jag inte jobbar med kvinnor, utan att det i stort sett aldrig är bara kvinnor i en session. Så den här låten visar även på hur branschen ser ut och att det fortfarande är ett så stort problem med jämställdhet i musikindustrin. Speciellt sett till producenter där det är så mycket färre kvinnor. Så för mig är det bara sjukt inspirerande att vi bara är kvinnor på I Lost. I det bästa av världar hade jag önskat att allt var jämställt på alla positioner i musikbranchen.

Någon favorit på EP:n i nuläget eller är det I Lost?

Ja, jag är ju väldigt svag för I Lost. Det är nog den låten jag var mest peppad på att släppa. Både för att den är gjord av kvinnor, men även för att låten som sådan stack ut mest. Även den osläppta Touch Yourself är en favorit, då den har ett viktigt tema och sticker ut lite bland låtarna. Men tyvärr har jag nog en tendens att älska de låtar som inte är släppta än. Vilket samtidigt är lite trist då man ofta jobbar på en låt i ett år och så fort den kommer på Spotify så tänker man nästa!

Varför blev det en cover på Teenage Dirtbag? Någon speciell relation till den låten?

Jag har alltid älskat den låten som nästan alla jag känner gör. Men jag hade ett gig för två år sedan med estraden där vi inte hade tillräckligt med material och jag var tvungen att lägga till lite covers. Så då la vi helt enkelt till Teenage Dirtbag eftersom det är en låt jag alltid lyssnat på. Ganska direkt efter vi framfört den fick jag en idé om att göra en poppigare version. Det är över 20 år sedan låten släpptes och jag hörde i mitt huvud hur fett det kunde bli om man la min touch på den. Min relation till den är typen av sound är att jag lyssnat väldigt mycket på pop-rock och indiepop. Något som tyvärr inte visat sig fullt ut i min musik tidigare. Så det känns som en ”full cirkel” att släppa en cover och visa var jag kommer ifrån. Det var nog faktiskt först på I Lost som vi presenterade lite distade gitarrer och stökig pop-rock. Så Teenage Dirtbag har även agerat referensmelodi och ackord- mässig inspiration till mitt eget projekt.

För de som inte känner dig, vad har du för musikalisk bakgrund? Jag hör en liten dialekt så att du kommer från Göteborg undkommer du inte.

(Haha) Jag blir jätteglad att du hör en liten dialekt fortfarande. Jag har ändå bott i Stockholm i nio år så tyvärr märker jag att den försvinner mer och mer. Men skönt att den finns där för jag är en stolt göteborgare! Jag är uppvuxen i kyrkan då mina föräldrar är kristna. Så jag började sjunga i kyrkliga sammanhang, där mamma och pappa varit musikaliska vägledare och lärt mig allt jag kan. Samtidigt som jag sjöng i kyrkan gick jag även på musikgymnasiet Donner och började hålla på med jazz. Hade man hört vad jag höll på med på gymnasiet kontra idag hade man inte fattat att det var jag. Det var verkligen ”all in” på 40 50-tals jazz. Ganska ”safe to say” att jag varit lite överallt. Men från kyrkan tar jag med mig det pop-iga med stämsång och sköra vackra melodier. Medan jazzen mer representerar det stökiga och frisläppta. Därefter valde jag faktiskt att gå på folkhögskola i Stockholm och studerade afro-amerikansk musik vilket innefattar allt från 70-tals rock till soul, funk och blues. Verkligen överallt och ingenstans! Men med all säkerhet även det som bidragit till svårigheten att defilera mitt eget artisteri. Jag är verkligen i grunden en allätare som gillar att lyssna på all typ av musik så att hitta mitt spår har tagit tid.

Vad saknar du mest med Göteborg?

Såklart alla kompisar och familj som bor där! Men jag tror även att jag saknar närheten till att dra in till stan och kunna gå överallt. Det är så vackert med alla gamla hus, kullerstensgator, caféer och möjligheten att kunna ta en öl på andra lång. Men jag saknar även havet och saltvattnet, bada är det bästa jag vet! Och det är verkligen inte samma sak i Stockholm. Det är så snyggt med det där surf-håret man får efter ett dopp på Hönö liksom, något jag aldrig upplevt vid vattnet här. Men vad jag framförallt tycker är så fint med Göteborg är att det enbart får representera bra saker för mig. Jag flyttade därifrån när jag var 19 och har egentligen bara vuxit upp där men inte haft ett vuxet liv i staden. Så då blir det väldigt nostalgiskt och laddat med kärlek när jag kommer hem. Alltid när jag känner mig lite nere eller är stressad kan jag åka hem till Göteborg och fylla på batterierna med positivitet som att träffa min familj eller mina vänner. Så att få ha två hem är något jag är väldigt stolt över.

Det förstår jag! Du har skrivit med några av Sveriges största artister, men vad är skillnaden på att skriva till sig själv och andra?

Det är ändå lättare att skriva till mig själv för då får jag bestämma. Jag har väldigt mycket kontrollbehov it’s an issue (haha). Därmed är det skönt att få säga när en låt är tillräckligt bra eller helt klar. Samtidigt är det härligt att vara låtskrivaren i rummet eftersom bollen ligger i någon annans knä då. Men eftersom jag är ärlig och säger vad jag tycker så kan det bli så att man har olika åsikter om vart en låt ska tas någonstans. Så personligen gillar jag mest att skriva till mig själv. Därmed inte sagt att jag skriver själv, utan det gör jag helst med andra. Det jag tycker är bäst med processen av att skriva är att man delar ens egna erfarenheter med andra. På så sätt kan man tillsammans finna nya sätt att utrycka sin känslor på och verkligen grotta ner sig.

Du har även gjort ett samarbetet med Sandro Cavazza, några fler på gång?

Nej det har jag inte än.

Tydligt svar, men kanske något du kommer utforska i framtiden?

Absolut, jag älskar att släppa musik ihop med andra artister.

Jag sitter och tittar på tidningen för Åhlens höst-kampanj, hur var det att fronta den?

Sååå stort! Jag skrek verkligen rakt ut när jag fick mailet och såg omslaget. Det är sjukt coolt och jag är otroligt stolt. Den fick faktiskt ligga på mitt hallgolv en vecka innan jag kände att jag faktiskt kunde öppna den.

Varför?

Det var lite mysigt att komma hem och mötas av tidningen och tänka ”där är den igen!”. Så framförallt för att jag var så himla stolt.

Hur känns det att livescenen öppnar igen?

Det känns skitkul! Jag ska faktiskt giga på Yaki-Da den 11:e december. Så mitt första Lou gig blir på hemmaplan.

Avslutande fråga, vad är det bästa tipset du kan ge till andra musiker som vill kunna livnära sig på sin musik?

Jag tror verkligen att man ska våga ge det tid. Vilket samtidigt gör att processen blir lite jobbigt i perioder. Det är aldrig kul att inte har pengar till hyran liksom. Men att komma in i branschen tar verkligen tid. Så det allra viktigaste är att lita på själv och skriva massa musik, för då kommer man lyckas. Sedan tror jag att det är viktigt att ha kul. Vilket är lättare sagt än gjort. Men det är först när man släpper all prestige och krav och bara njuter som det blir bra. Hittar man de personer som man älskar att skriva med så kommer det hända så småningom.

Ja att glömma bort att ha kul är nog lätt hänt!

Absolut, jag gjorde ju det. Och branschen som sådan är väldigt svår eftersom det inte finns någon utbildning att gå där man är examinerad och garanterad ett jobb. Man måste hitta sin egen väg.

Vad tyckte du?
Like
Love
Care
Wow

Artist (Astian), låtskrivare och deltidsskribent. Men framförallt musikälskare och här för att lyfta andra artister.