Att Hot Shell Tribe inspirerats av de klassiska hjältarna inom synthmusiken från 80-talet råder ingen tvekan om. På debut-EP:n Panorama Fading kombinerar artisten new romatic synthen med dagens mer polerade produktion och skapar en EP fylld med mörker, nostalgi och hoppfullt vacker pop.
Efter att ha släppt singeln Winner för en månad sedan är det nu dags för Hot Shell Tribe att släppa EP:n Panorama Fading.
Bakom projektet hittar vi Johan Rahmström som vi annars hittar i popduon Sthmiana. Här har språket gått från svenska till engelska och produktionen är färgad av new romantic-eran på 80-talet.
EP:n i sig är fem spår som bildar en betraktelse över hur livets panorama sakta tonas ut, hur horisonten kommer närmare och framstår som futtigare och en framtid som inte blir som den var tänkt. Det är skapat med snygg dramatik med hjälp av syntharrangemanget och pendlar mellan mörker och ljus, det tunga och det vackra. Musik med kontraster är ju alltid mest intressant, speciellt om det just är undergången som hela tiden lurar bakom krönet.
Samtidigt som man kan upptäcka inspiration från akter som Depeche Mode och Gary Numan i låtarna, är det även mer renodlad pop som på den mer vemodiga Hounds och Lover, don’t leave där den sistnämnda skulle kunna ha varit tryckaren för skoldiscot under 80-talet. Eller hur EP:n snyggt avslutas med den Roxy Music-doftande Fade. Även om det är mycket 80-tal i känslan på låtarna, så är musiken injicerad med nutidens mer polerade pop-produktion. Det är nog det som jag främst uppskattar med hela projektet. Det hyllar den klassiska synthpoppen, samtidigt som den tar in den i en ny era. Lite som All Hail The Silence gjorde på sitt debutalbum.
