Jag har varit ett ganska stort Pet Shop Boys-fan sedan Go West 1993. Efter det har jag haft dem som husgudar och jag har utan att blinka köpt dyra specialutgåvor av deras singlar och album samt varit med i deras fanclub (vilket var sättet man fick information om en artist innan internet blev en sak).
Via deras fan club fick man sporadiskt – en till tre gånger per år – en tidning som skrevs av Chris Heath samt inför jul så damp det ner ett julkort från bandet.
1997 var det julkortet en CD med låten It doesn’t often show at Christmas, som då blev gruppens första och hittills enda jullåt. men det var en jullåt med extra allt, precis som en bra överproducerad jullåt ska vara.
Idag är det ganska lätt att ge sina fans något extra. Med Facebook, Instagram och Twitter kan man som artist vara lika delaktig i en dialog om ens egna låt som om man satt vid fikabordet och snackade om den. Det är även lättare att ge ut något extra till fansen. En coverversion på en låt som man spelat in, eller kanske en demo. Efter tre minuter kan videon med låten finnas på Facebook och fansen får något att lyssna på medan artisten jobbar på nytt eget material i studion.
Men även här tycker jag att just Pet Shop Boys lyckas ge sina fans något extra. Denna vecka släppte de, helt utan förvarning, låten Give stupidity a chance i tisdags. En ganska kul låt om hur korkade många av världens ledare är i allmänhet och Trump i synnerhet. Visst, inte superbra om jag ska vara ärlig, men det är inte så att Pet Shop Boys gösslar med nya låtar och den är ändå ganska Neil Tennant-fyndig i texten.
Saken var den, att låten var en av fyra nya på EP:n Agenda som släpps på fredag. En EP där herrarna är lite mer åt det satiriska hållet och belyser problemet med sociala media, där vi mer reagerar än agerar, på låten som heter just On social media. Idag släpptes låten What are we going to do about the rich, som ger en känga till alla de galet rika människor som inte betalar skatt eller hjälper till för att minska klyftorna mellan folk.
I morgon tillsammans med EP:n får vi ytterligare en ny låt.
Allt är härligt övertydligt på låtarna och även namnet Agenda säger mycket om innehållet.
Samtidigt är det svårt att inte beundra Pet Shop Boys 2019. De är inte gruppen som direkt hittar nya fans som de gjorde i slutet av 80-talet. Även om det dyker upp en och annan som kanske för första gången hör It’s a sin och tycker den är fantastisk, så görs deras musik i första hand för sådana i min ålder. De som alltid svarar mig ”oh, jag visste inte att de fortfarande höll på” när jag berättar att jag alltid älskat dem och deras musik.
Då blir det extra fint tycker jag när Pet Shop Boys nu inte bara släpper fyra låtar på Apple Music medan vi väntar på deras ”riktiga album” någongång senare i år, utan de släpper dem även som CD och vinyl. (Du vet, formatet för min generation). För även om fansen inte är supermånga länge, så finns de där och de stöttar gruppen i vått och tort.
Själv har jag självklart beställt boken Annually tillsammans med CD och vinylen av Agenda. Inte för att jag någonsin kommer lyssna på dem – har varesig cd- eller vinylspelare. Men för att om man engagerar sig i sina fans och ger dem något extra (mer än än cover på Facebook-sidan), så tycker jag det är värt att stötta den artisten för det. Samtidigt hade ju inte min Pet Shop Boys-samling sett bra ut utan dem.
