När Stockholm Noir dök upp på min radar våren 2017 med singeln Hopeless dreams var de lite som den där saknade länken mellan mitt 90- och tidiga 00-tal i form av mörk suggestiv klubbmusik som gick i trancens tecken. Det som gjorde det hela såpass bra var att de till produktionen hade starka sångare och melodier som vävde ihop det dansanta med det poppiga.

När de sedan släppte Boy like a girl var jag helt såld. Det blev en av 2017-års bästa låtar i min bok och Stockholm Noir seglade upp till ett av årets stora musikhändelser.

Strax över 10 singlar senare är det nu dags för de mörka Stockholmarna att släppa albumet Div.
Här är de poppiga och kommersiella låtarna som bortblåsta och vi får istället ett mer ambient album som inleds av den Eric Prydz:iga Aamon (tänk låten Opus från albumet med samma namn) och från där tar de med oss genom deras mörka och suggestiva musiklandskap. Ett landskap som mer lutar åt Arbor Bona Arbor Mala än Axis Mutatus för att dra en Shamen-jämförelse. Jag kan inte säga att det är direkt dåligt, en del låtar får mitt Perfecto Fluoro-hjärta att skutta till av glädje. Men det är samtidigt ganska enformigt i längden. -Albumet funkar perfekt som pulshållande musik när jag körde igenom det på crosstrainern, men även där hade jag nog uppskattat om energin och dynamiken i låtarna steg en aning.

Div känns som ett album man bör ta nedslag ifrån och sätta i sitt rätta element på ett mörkt stroboskopbadande dansgolv. Där kommer detta vara perfekt. Även som tränings-soundtrack är det givande. Men jag kan inte helt sticka under stolen med att jag är lite besviken över att bandets mer poppiga sidor tagits bort här. Visst, det kanske skulle bli svårt att mixa ihop det med resten av albumet för att få till helheten här. Men för mig blev helheten skön men lite för enformig.