Sarah Yasmine släpper idag sitt efterlängtade debutalbum Åh Nej! Hon släppte sin senaste EP 2012 och hyllades då av bland annat SVT och QX . Nu har hon växlat från svenska till engelska och det låter bättre än någonsin tidigare. Susanna träffade Sara för en intervju som du kan läsa här!

Berätta om ditt debutalbum Åh Nej!

Första singeln från albumet heter Feber och släpptes i november. Man kanske inte kan säga att den speglar hela skivan för den spretar rätt mycket. I och med att jag har jobbat med olika människor, på olika platser, i olika studios och vid olika tidpunkter så har det inte blivit så enhetligt att jag har hittat ett sound. Det känns fortfarande som jag prövar mig fram för att hitta det som jag gillar, blir väl lite tydligare för varje produktion. Feber är en låt som jag personligen tycker om att spela. Den är lite mörkare tycker jag, mycket melankoli och det tycker jag om.

Du gick över från att skriva låtar på engelska till svenska. Var det ett stort steg att ta?

När jag väl började skriva på svenska så kände jag att det föll sig väldigt naturligt och jag hade nog inte förstått hur mycket jag tycker om att skriva på svenska. Jag har jobbat som journalist tidigare och skrivit poesi och då har det alltid varit på svenska.
När jag började skriva musik så valde jag engelska för det är lättare att gömma sig bakom när det är ett annat språk och jag var inte så erfaren. Men när jag började känna mig tryggare i skapandet så föll det sig naturligt och jag tycker även att det är roligast att skriva på svenska. Texten blir viktigare och är roligare att jobba på.

Berätta om inspelningen.

Jag hade inte tänkt att jag skulle släppa ett album men visste att jag ville jobba med Henrik Alsér ( Svenska Grammofonstudion ) eftersom jag alltid får inspiration när jag börjar jobba med nya människor. Vi började då fila på två nya låtar. Och när vi hade kommit en bit på väg (det här var 2014) så kände jag att jag ville göra ett helt album. Jag kände mig också tryggare med att producera själv. Efter ett tag började Fredrik på Startracks att höra av sig och var nyfiken på vad jag höll på med. Han fick vänta några månader på att få ett första provsmak och i maj började vi ha möten. Det är inte lika vanligt att man släpper album längre men han ville det. Han ville dessutom släppa både på cd och vinyl, vilket är väldigt roligt.

Jag har lärt mig jättemycket om både musiken och mig själv, perfektionisten som aldrig blir nöjd.

Hur hanterar du det?

Jag har lärt mig att inte lägga så stor vikt vid saker. När man precis har skapat något så får man ha lite tålamod och låta tiden gå, lufta alltihop litegrann innan man fortsätter.
På min låt Feber upptäckte jag vid slutmix att en gitarr var ostämd, det var lite surt och hördes tydligare ju mer kompression man lade på. Det är det sista misstaget jag vill göra men det var så nära mastring att jag inte hann lägga om något. Det lades på charmkontot, så att säga.

Sedan lyssnade jag på Joel Almes Flyktligan som jag gillar väldigt mycket och upptäckte att han har en gitarr som ligger i vänster öra som är råsur rakt igenom låten. Men med honom struntar jag i det eftersom det är så bra så jag får hoppas att folk förlåter även mig.

Sara berättar om en period då hon fick skrivkramp och slut på inspiration. Hon tog en paus och funderade på vad hon ville göra. En resa fick henne att hitta ny glöd.

Jag var ute och reste i åtta månader. Med varje resa kommer det lite låtar. När jag kom hem från resan bodde jag i ett litet hus i Dalarna, det här är 2014. Det var en väldigt inspirerande miljö och jag fick en nystart. Jag hade inte bråttom och kunde göra det i min egna takt.

Hur skulle du beskriva skivan, har den någon röd tråd?

Ingen jättetydlig röd tråd. Man lever i olika faser och man stannar upp och ser vad man gjort och jag funderade på hur mitt liv sett ut de senaste 10 åren. Det återkommande kärlekstemat finns med – men nu har jag lite andra teman också, bland annat jämställdhet. Jag har en låt som heter Snubbar väljer snubbar . Sen har jag en låt som handlar om skam. Många låtar som handlar om saker man i en viss ålder börjar ifrågasätta.

Är det tufft att vara kvinna i musikbranschen idag?

Fortfarande uppförsbacke emellanåt. Sedan jobbas det på det aktivt. Det blir vanligare att privatpersoner, musiker och organisationer belyser frågor kring jämställdhet. Festivaler sätts under luppen och de får press på sig. Det har blivit bättre men är fortfarande inte jämställt.

Med tanke på de som bokar, är de själva en jämställd grupp eller vad man ska kalla det? Är det killar som bokar killar eftersom det är mindre tjejer som bokas till exempelvis festivaler?

Det har jag ingen aning om. Jag fick den frågan igår faktiskt eftersom min låt heter Snubbar väljer snubbar. Jag fick frågan om även tjejer väljer snubbar. Grejen är att jag tror att det finns lika många tjejer som inte har ett genusperspektiv. Det är en kunskapslucka generellt, så det kan vara både kvinnor och män.

Vad ser du mest fram emot i år, har du några spelningar på gång?

Det blir en releasespelning på Oceanen den 12 februari, det blir grymt. Jag ska göra spelningen i samarbete med människor jag tycker om att arbeta tillsammans med så det känns kul. Det är fler än jag som jobbar med att få ut min skiva vilket är roligt. Februari brukar annars anses vara en tung månad så det är roligt att det händer just nu. Det är nu det händer!

Jag skrev även lite nu i höstas, efter att albumet blivit klart. Det materialet kommer jag jobba vidare med, och det känns nog faktiskt som att det bara blir bättre och bättre.

Lyssna på albumet här!

Sara Yasmine @
Facebook