Lena Philipsson firar 30 år som artist. Det gör hon med att åter ställa sig på scenen – denna gång Skandiascenen på Circus – för att göra en mer intim och musikfokuserad föreställning som i första hand bygger på hennes senaste album Jag är ingen älskling .
Det är ändå ett ganska djärvt drag att göra så. Över hälften av kvällens låtar kommer med andra ord vara helt nytt material som folk inte är lika bekanta med, även om de hört igenom nya skivan.
Risken finns ju allltid att folk upplever det som en enda lång transportsträcka tills Det gör ont kommer, eller så finns där tillräckligt mycket substans på scenen att man istället bli delaktig i showen trots att man inte kan texten till Kunde va din mamma eller Oktober .
”Tanken med föreställningen var att det skulle bli mer nära. Både för att jag sitter och spelar vid ett piano och att det är i en mindre salong. Jag visste från början att det skulle vara musik och prat men ingen show i större skala. Inget storslaget eller springa omkring. Jag har ju gjort väldigt storslagna och spektakulära shower tidigare, så jag ville ha en kontrast till det.”
Lokalen är byggd på höjden så man kommer verkligen nära scenen när man går in.
På vänstra sidan av scenen står Lenas piano och bakom henne finns platåer där hennes band står framför ett stort draperi. Sitter man på första raden är man en dryg meter från Lena när hon sitter vid pianot, och när hon ställer sig upp och går fram till scenkanten för att sjunga eller prata, känns det nästan som hon kan se alla i lokalen i ögonen. Så intimt är det.
När showen drar igång sänks en stor blinkande ”Lena”-skylt ner i bakgrunden och steget till Elvis -shower i Las Vegas är då inte långt borta, om än väldigt nerbantad.
”Utgångspunkten till showen var främst senaste skivan. Jag spelar ju verkligen alla låtarna och dom är gjorda på det viset att jag ska kunna spela dom live. Sedan är det klart att man måste köra något av de gamla som folk känner igen. Lite showigt men i mindre tappning. Det ska ju vara musikaliskt och svängigt så att bandet tycker det är kul att spela också.”
Vi bjuds bland annat på en snygg jazz-arrad och avskalad version av Månsken i Augusti , där basisten spelar på en stor ståbas.
”Jag tycker den passar i denna föreställningen. Det är sällan man kan göra så här. Är det en krogshow där folk äter och dricker sprit ska det vara mer ös. Men här är det mer fokus på att lyssna, så det tycker jag är kul.”
Det blir som sagt övervikt på de nya låtarna, men vi bjuds även på en del Lena-klassiker under kvällen. Själv tycker jag det blir fruktansvärt kul med Delirium och Lena Anthem , som får mig att vilja ställa mig upp vid min plats och dansa tillsammans med Lena och de andra i publiken. I och med att detta är ett genrep, kan jag tänka mig att det blir en del spontandans när showen väl har premiär.
”Vi strök faktiskt inte så många låtar. Dom bjuder på Champagne försvann rätt tidigt och På gatan där jag bor fick inte plats när vi istället prioriterade de nya låtarna. Sedan har jag i och för sig kört den så mycket redan.”
Mellan låtarna pratar Lena med oss i publiken. Likt hennes tidiga shower besitter hon bra komisk timeing när hon levererar träffsäkra poänger om främst sig själv. Det är en av sakerna jag alltid uppskattat med Lena – hon har en skön självdistans som jag tycker funkar ovanligt bra.
Jag frågar henne om hon funderat på att testa på en skådespelarkarriär när vi efter showen sitter ensamma i lokalen i skräddarställning vid scenkanten.
”Jag har fått frågan om musikal och haft möjlighet att delta i en del sketcher, men jag har aldrig gjort en hel långfilm. Om någon skulle fråga mig kanske jag skulle våga prova nu. Ju äldre man blir desto enklare är det ju att ta ut svängarna. Sedan har jag största respekten för skådespelerskor, för det är ett yrke som jag inte tror är så lätt. Men jag provar gärna nya saker som kan vara utvecklande, så varför inte?”
Vi får inte bara den roliga Lena med kärleksfull självdistans denna afton.
Mitt i föreställningen bryter hon av och sminkar av sig teatermasken för oss när hon pratar om sina krossade relationer och svårigheten att kanske hitta någon ny när man är en av Sveriges mest kända personligheter som nyligen passerat 50-strecket.
Hon gör det ärligt, utan att det blir självömkan. Mer ett konstaterande att livet inte alltid blir vad man tänkt sig. Något som jag tror många kan relatera till, och det blir samtidigt extra starkt när Lena Philipsson öppnar upp och vågar prata om baksidan av livet.
”I början sjöng jag ju bara låtar och sa nästan inget. Sedan har jag gått över att prata med självdistans och humor. Nu har jag börjar närma mig nästa steg att berätta något mer och djupare. Jag har funderat länge på det här, men jag har inte varit tillräckligt modig för det. Då är det bra att jag haft Emma Bucht som regissör i och med att hon egentligen är en teaterperson. Hon har väglett mig så jag inte säger för mycket eller fel saker.
Jag strävar som sagt för att utvecklas, och detta är något som både utvecklar och gör att man kommer närmare.”
Nu var detta ett publikrep innan själva premiären, så en del av sakerna som händer och sägs på scenen kanske inte når fram till den riktiga premiären den 3:e Februari.
Efter Lenas prata om krossade relationer, berättar hon om sina barn Noa och Saga , hur de vuxit upp och likt de flesta barn försvinner längre och längre bort från sin moder. När hon avslutar dialogen framför hon Sagas sång från senaste skivan. Under tiden hon sjunger visat bilder från dotterns födsel till idag upp på skynket bakom scenen. En 18 år lång resa på fyra minuter ur hennes barns ögon.
De shower jag sett med artister, brukar ett kollage oftast handla om en själv. Ens uppväxt eller en specifik period i livet. Att istället visa upp ens barns resa, och igenom den sin egen blev otroligt starkt. Jag kan tänka mig att alla i salongen upplevde samma starka känsla. Så även Lena.
”När jag tittade ut på publiken kunde jag se folk torka tårarna. Då kunde inte jag heller hålla mig, utan då började jag också gråta.
Jag brukar aldrig visa upp mina barn så här. Men nu när jag skrivit en låt till min dotter passade det. Samtidigt blir det lite exklusivt just här, och mina barn är okej med att jag gör det.”
Lena avslutar det hon precis sagt till mig med att tillägga att hon får försöka blunda nästa gång hon sjunger låten för att inte bryta samman igen, innan hon brister ut i ett skratt. Det var dock ett väldigt fint ögonblick, som jag tror de flesta som var där kommer ta med sig och minnas. Hon sjöng igenom låten perfekt, med bara en liten skakning i rösten vid ett par tillfällen. Samtidigt är det just detta som är det stora med en föreställning. Den är här och nu, och allt kan hända. Allt från teknikstrul till att de stora känslorna strömmar in över oss.
Även om vi kanske inte kan sjunga med i varje låt som spelas från nya skivan Jag är ingen älskling, får vi under 100 minuter möjlighet att bekanta oss med både Lenas musik och Lena som person. Hon lyckas med ärliga och stundtals hysteriskt roliga inslag locka till skratt och få oss känna oss speciella när vi sitter där bara några meter från sångerskan. Vi bjuds på tillräckligt många party-låtar och skratt för att vi ska vilja dansa och ha roligt, och lagom mycket allvar för att vi ska bli berörda. En väl balanserad show som absolut ger valuta för vår tid. Även för de som bara kommit för att höra hennes klassiska hits.
Innan vi avslutar intervjun frågar jag Lena vad hon hoppas att publiken tar med sig hem från kvällen.
”Jag hoppas de fått energi. Jag vill inte att de ska vara utmattade efter en sådan här föreställning, utan att de är påfyllda med massa känslor, så som skratt och kanske en liten tår och att de fått energi. Sedan skulle jag tycka det var kul om de upplever en ny sida av mig.”
[wpbanners id=”5″]
Lena Philipsson
@Facebook
