Det har funnits en tydlig röd tråd genom Tove Styrkes singlar i år. Från den dramatiska Prayer till de mer filmiska och organiska uttrycken hon successivt presenterat har det varit uppenbart att hon rört sig bort från den omedelbara, elektroniska pop som länge varit hennes signum. Med Sunflower når den förflyttningen sin kanske mest berörande punkt hittills.
Sunflower är lågmäld utan att bli anonym. Tvärtom bygger låten sin styrka i det avskalade arrangemanget, där mjuka syntar, varsamma gitarrer och ett nästan svävande ljudlandskap låter Toves röst stå helt i centrum. Produktionen känns luftig och filmisk, nästan som om den vore hämtad från eftertexterna till en indieproduktion där känslorna får tala högre än dramatiken.
Texten kretsar kring villkorslös kärlek och hur man dras till en annan människa lika självklart som en solros söker sig mot solen. Det är en vacker metafor som blir ännu starkare när man känner till bakgrunden. Att låten till slut visade sig vara skriven till hennes eget barn. Just den insikten ger varje rad ett extra lager av värme och ömhet utan att låten blir sentimental.
Det mest imponerande med Sunflower är dock hur naturligt den känns. Ingenting känns forcerat eller skrivet för att skapa stora känsloutbrott. Istället låter Tove Styrke sårbarheten existera precis som den är, vilket gör att låten träffar desto hårdare. Hon behöver inte höja rösten för att göra avtryck.
Samtidigt blir singeln också en viktig pusselbit i berättelsen om det kommande albumet I thought this story wasn’t about me. Titelbytet känns logiskt efter de senaste månadernas singlar, där självinsikt och personlig utveckling allt mer blivit albumets bärande tema. Det låter mindre som en samling fristående poplåtar och mer som ett genomtänkt verk där varje kapitel fyller en funktion.
Om resten av albumet håller samma emotionella nivå finns det goda möjligheter att hennes femte album blir ett av årets mest intressanta svenska popsläpp.
