Minns du The Royal Anderson? Ett spännande indiepopband under ledning av Emil Andersson som släppte en knippe singlar i början av 10-talet. Jag träffade bland annat bandet för en intervju när de var här i Göteborg och spelade på Henriksberg 2012.
Efter bandet tog sig Emil ut med soloprojektet Vallmo och sedan har det varit ganska tyst om honom som artist. Tills nu.
Above Moi är Emils nya skepnad som artist. Det är en spännande skepnad med pampiga synthar och taktfasta trummor. Över det hela ligger Emils sång som en filt av vemod, som skapar kontrast till låtens pumpande känsla. Tankarna drar sig till Kent och Keane, vilket i min bok är ett bra betyg.
Om singeln berättar Emil:
”Jag tar upp den melankoliska kyla som är så typisk för Stockholm, men också med en önskan om att öppna upp”.
The Path kom till Emil under en dröm, där han hörde just denna melodi spelas upp för honom. Han spelade in melodin i telefonen så snart han vaknat och låten färdigställdes sedan nästa dag tillsammans med en klasskompis på musikhögskolan.
Med The Path får vi även första smakprovet från Above Mois kommande debutalbum, som släpps i November. Här har Emil samlat låtar som legat på hans hårddisk från pojkrummet till korridoren på folkhögskolan, till musikhögskolan, till det riktiga livet. Med andra ord; år av tankar och funderingar som nu får bubbla upp till ytan på albumet.
Jag bad Emil berätta mer om låtarna och sitt nya musikprojekt för oss i under en intervju som du kan läsa här nedan.
Kul att höra din röst igen, Emil. Vad har du haft för dig de senaste… tio åren?
Efter att ha ägnat många år åt musikstudier försörjde jag mig ett tag som låtskrivare/producent och spelade en del på fester och pubar för att dryga ut kassan. Men det var tuffa år och det i kombination med en outtalad press och oro från mina föräldrar att jag inte skulle klara mig i storstan utan ett “riktigt” jobb gjorde att jag tog en paus från musiken och sökte efter nya vägar.
På musikhögskolan hade jag gått en kurs i iPhone-programmering som jag tyckte var kul, jag fortsatte plugga på kvällarna, läste ett par böcker och gick nån onlinekurs tills jag till slut hade självförtroende att börja göra egna appar. Jag blev headhuntad sen till en startup och det var början på en 10 år lång resa inom techvärlden. Men jag slutade aldrig skriva musik, jag hade en tanke i bakhuvudet hela tiden, om jag kan lära mig programmering så kanske jag en dag kan jobba lite grann med det och sen fokusera resten av tiden på min musik.
Den balansen har jag nu hittat, idag jobbar jag 4 dagar i veckan och resten av tiden är jag i studion. För mig har det alltid varit viktigt att göra min grej, att inte behöva skriva musik som låter på ett speciellt sätt eller som nödvändigtvis måste generera pengar. Nu har jag en budget och hittat ett hållbart sätt att göra musik på vilket ger mig möjlighet att kunna fokusera hundra procent på mitt egna konstnärliga uttryck.
Och jag måste säga att jag känner mig mer motiverad än någonsin. Jag har perspektiv idag, som jag inte hade när jag var 20, då tänkte jag extremt mycket på vad andra tyckte, nu är jag bättre på att lyssna inåt och är mindre rädd för att det inte ska låta perfekt. Det är sårbart att släppa musik och speciellt det här albumet, jag har med några låtar som är över 10 år gamla, som är långt ifrån perfekta men det finns nåt fint och sårbart med det, att låta dem vara exakt som de var inspelade. De speglar en tid i mitt liv, hur jag uttryckte mig då, det är lite läskigt men jag gör det ändå och det summerar lite hela det här albumet.
Hur landade du i att skapa projektet Above Moi och hur blev det just det namnet?
Projektet föddes ur en insikt, eller kanske snarare en uppenbarelse. För några månader sedan satt jag i ett terapisamtal och hörde mig själv säga att jag var klar med musiken. Att jag inte hade några som helst ambitioner att fortsätta. Att jag var färdig. Men i samma stund som orden lämnade min mun var det som om jag hörde mig själv utifrån och tänkte: ”Är det verkligen så?” Och svaret var nej. Det fanns fortfarande saker jag ville göra och låtar inom mig som längtade efter att få se dagens ljus.
Det har funnits en inre kamp inom mig när det kommer till musiken genom åren. Jag har tvivlat på mig själv, satt upp hinder och väntat på att få grönt ljus från mina föräldrar till att fånga den där drömmen. Jag tror inte det är en slump att detta projekt föds nu. För första gången i mitt liv känner jag att jag gör det här för min egen skull. Jag vet att jag har förmågan och framför allt, kanske för första gången i mitt liv – att jag har något att säga.
Jag måste också ge min syster cred, i flera år har hon lyssnat på min musik, som legat undangömd i den där Google Drive-foldern och hon har envist hävdat att The Path förtjänade en större publik. Det är mycket tack vare hennes stöd som jag nu släpper de här låtarna.
Namnet Above Moi har jag min vän Thomas att tacka för. Jag bad honom om hjälp och under en period skickade han namnförslag till mig dagligen. För några veckor sedan skrev jag till honom och berättade att Above Moi hade börjat växa på mig men att jag var osäker på hur jag skulle kunna göra det till mitt eget. Hans svarade: ”Vad finns ovanför dig? Himlen? Håret? Taket? Gud? Tonerna? Orosmolnen? Imaginära regnmoln?”
Han är en fantastisk vän att ha i livet.
Du berättar att låtarna är skrivna från pojkrummet och folkhögskolan till idag. Hur var det att välja ut låtarna från din Google drive och under vilka år är spannet?
Ja, det stämmer. Några av låtarna skrev jag redan som tonåring, de har följt mig genom åren och jag kan fortfarande uppskatta att lyssna på dem idag. Det påminner om vissa minnen man bär med sig, de som liksom ”fastnar” och följer en genom livet. På samma sätt känner jag för några av låtarna – de har en naturlig plats i mitt liv och förtjänar att vara med på skivan.
Känner du att Above Moi är ett projekt för just dessa låtar, eller är det något som du vill utveckla mer?
Jag känner att det här bara är början. Albumet är ett personligt släpp som jag behövde göra men jag har redan fler låtar som väntar på att få se dagens ljus. De känns kanske mer som en reflektion av mitt nuvarande jag. Men ibland måste man släppa taget om något för att kunna välkomna något nytt. Stänga ett kapitel för att kunna öppna ett annat. Det känns som om det inte finns något längre som kan stoppa mig. Jag har perspektiv idag och ett bra liv utanför musiken. Jag vet vad jag vill och jag har drivkraften.
Jag planerar att släppa mer musik till våren. Och sen får vi se vart det tar vägen. Jag har hittat något nu som känns genuint, jag kliver inte in i en roll längre – jag är mig själv och kanske är det därför som det funkar så bra.
Vad skulle du säga The Path handlar om och minns du vad det var för dröm du hade som inspirerade till melodin?
Jag hade nyligen kommit in på musikhögskolan, flyttat till Stockholm och i samband med det gjort slut med mitt livs kärlek, jag var ung och hade inte mycket erfarenhet av relationer och ångrade stundtals mitt beslut att bryta upp, men det var för sent för att gå tillbaka. Den handlar om att inse sina misstag och våga ge kärleken en ny chans.
Jag minns drömmen tydligt, jag och min familj var på landstället i Kramfors och plötsligt hör jag mamma ropa mitt namn, att vi ska åka. Jag hoppar in i bilen och ser mig själv utifrån, som en drönarbild som zoomar ut bilen och huset, som slutet i en film innan eftertexterna rullar in. Samtidigt hörde jag den där melodin som hörs i introt till The Path, när jag vaknade upp så räckte jag mig över till telefonen och spelade in den direkt, och somnade om.
Hur arbetade du fram The Path efter att du fått melodigrunden till det hur den låter idag?
Morgonen efter att jag haft min dröm tog jag jag bussen till musikhögskolan och berättade om min dröm för klasskompisen David. Jag kommer ihåg att vi smet iväg från en lektion till ett av övningsrummen och skrev klart låten på plats. Som jag minns det gick det väldigt fort, vilket brukar vara ett bra tecken. Vissa låtar tar flera år att slutföra och den här skrev vi klart på ett par timmar. Inspelningen skedde kort därefter. Den låg sedan i den där Drive-foldern i 10 år innan syrran plockade upp den.
Vad kan vi förvänta oss av låtarna på albumet och hur många låtar har du valt ut allt som allt?
Skivan blir en blandning av låtar från olika faser i mitt liv, alla med en stark personlig koppling. Jag har valt ut tio stycken låtar – några gamla, några som nästan glömts bort och några nya som jag spelat in under de senaste två åren. Jag har alltid haft en förkärlek för stora, episka poplåtar men samtidigt varit svag för det akustiska och intima. På den här skivan kommer jag bjuda på båda delar.
Uppskattar du att läsa om ny musik samt intervjuer med olika artister i bloggen får du gärna stötta arbetet med Popmuzik som Patreon om du kan. Det hjälper en oberoende musikblogg otroligt mycket om du vill bidra som Popmuzik Liker för 12 kr i månaden eller Popmuzik Lover för 32 kr.
Tack för ditt stöd.
