På sitt tredje album HIT ME HARD AND SOFT bryter Billie Eilish återigen reglerna för arenapop och ger oss diskret och subtilt på ett sätt som vi aldrig hört tidigare.

Albumet öppnas med låten Skinny, en viskande hymn med elektrisk gitarrfigur som stöds av lyrik fylld med Eilish-snackisar. Bittra anklagelser om ett misslyckat förhållande, kroppsdysmorfi, depression och pressen att hitta enorm global berömmelse i tonåren problematiseras i dryga tre minuter. Det sistnämnda var ett tema som upptog stora delar av Eilishs Happier Than Ever – där artisten undrade om hennes enorma framgång var på väg att vända, ett ämne som även verkar hemsöka Skinny. ”Spelar jag mig i min ålder nu?” undrar hon högt ”Är jag redan på väg ut?”. Tankar som troligtvis etsat sig fast sedan förra plattan, då den sålde betydligt sämre än föregångaren och saknade den typ av electro-goth bangers som hade drivit henne till berömmelse. Men med tanke på vad Eilish har att säga om begreppet ”framgång”, var det kanske hela poängen att sänka hysterin lite, och HIT ME HARD AND SOFT– som inte har några förskottssinglar – fortsätter i samma riktning. Med den avgörande skillnaden att den är betydligt mer briljant i sitt utförande.

Inledningsvis är plattan stämningsfull och presenterar solbelyst produktioner med akustiska gitarrer, mjukt trumlade fingerplockade ackord ackompanjerade av lågmälda stråkarrangemang. Produktionen, som alltid är signerad Finneas O’Connell, presenterar subtilitet och dolda detaljer. Dämpad bakgrundssång och ljudeffekter är begravda så djupt i mixen att de bara märks i lurar. Min absoluta obsession just nu är BIRDS OF A FEATHER.

Mest omtalade spåret kommer lär med säkerhet bli LUNCH, en låt som rymmer förvrängd trummaskin, luftiga gitarrer, en plötslig explosion av bullrig EDM-inspirerad bas och text om lesbisk sex. Jag kan inte annat än sitta med ett leende på läpparna när jag hör vilken självsäkerhet Eilish levererar texten med.

Halvvägs igenom lyssningen skiftar dock plattan i ljudbild, temperaturen sjunker, atmosfären blir mer obehaglig och låtarna längre och mer medvetet episodiska. Med skiftningar i humör och tempo hamnar de ofta någon helt annanstans än deras utgångspunkt. Den mjuka inledningen i L’AMOUR DE MA VIE får en onekligen att haja till när klippt beat och skorrande synthbas attackerar. Inte förrän Eilishs sång är förvrängd till den grad att hon låter som en hånfull babyröst slutar låten spela. THE DINER smälter samman läskig sång och en ekodränkt reggae-liknande lope, för att sedan plötsligt sakta ner och återuppstå som en kuslig showlåt när den lyriska sagan om obesvarad kärlek blir mordisk. De tjocka synthesizerackorden i BITTERSUITE växer tills de överväldigar låten helt och hållet i en mörk instrumental koda. BLUE tycks handla om en relation med en annan skadad kändis – ”för rädd för att gå ut, paranoid och förstenad över vad du har hört” – växlande mellan empati och känslan av att kändisen helt enkelt är för skadad för att hantera känslor.

Rader och bilder från plattans första del dyker upp under andra halvan, som om de senare låtarna kommenterar eller uppdaterar de tidigare avbildade händelserna. Effekten är både gåtfull och övertygande. Vad som från början verkar okomplicerat blir därigenom djupare och grumligare.

HIT ME HARD AND SOFT är ett djärvt drag i en popvärld där publiken vanligtvis lider av ett uppmärksamhetsunderskott som kräver omedelbar tillfredsställelse. Albumet bevisar att Billie Eilish, bland raden av megasäljande popstjärnor, förblir en fascinerande klass för sig själv.

Då Popmuzik uppdateras dagligen med nya musiktips är det en bra sak att spara en genväg till bloggen på hemskärmen i din mobil. Klicka bara på delningsknappen i din mobils webbläsare, välj ”Lägg till på hemskärmen”, klart. Tack för det, för då är nya recensioner och musikinspiration bara ett klick bort.