Det har gått nio år sedan Jason Derulo släppte albumet Everything Is 4. Under de åren har artisten kämpat med näbbar och klor för att hållit sig i allmänhetens blickfång genom sina kontinuerliga TikTok-uppdateringar och en stadiga ström av singlar. Ingen kan väl ha missat hans sommarplåga Savage Love. Det enorma gapet från föregående platta blir någorlunda förklarat på hans femte studioalbum Nu King där sångaren sammanfattar sina senaste musikår med 27 spår. Däribland finner vi hiten Swalla som ursprungligen släpptes i februari 2017 men även mer nutida releaser som den snarlika Tip Toe.

För att styrka sitt påstående som nutidens popkung väver Jason flitigt in samtida referenser och igenkännbara samplingar över hela Nu King. Han är också tydlig med att inleda varje låt med sitt eget namn ”Jason Derulo” för att stärka sitt ego.

Nog för att hjulet inte alltid behöver uppfinnas igen, men Jason gör inte många försök till att ens hitta på nya melodier. Artisten litar sig alltförmycket på hits från förr som poleras upp till slätstruken pop/R&B. Så som Spicy Margarita, ett samarbete med Michael Bublé som omarbetats från Luis Demetrio och Pablo Beltrán Ruiz ¿Quién será? Det är helt klart underhållande pop, men ingenting som etsar sig kvar och gör att jag som lyssnare vill trycka på repeat-knappen. Den hårfina balansgången mellan löjlig och catchy är uan tvekan vad som utmärker Derulos musik, men när anspelningarna på sex görs som i ¿Quién será? blir det enbart sliskigt och för mycket.  

Några bättre nya låtar som gör att Derulo kan bära huvudet ovanför axlarna under sin kommande världsturné är Lie to Me och Proximity. Här visar sångaren upp sina styrkor inom R&B med en touch av romantik. Det finns till och med ett försök att återskapa den glöd som omgav sångarens debutsingel Whatcha Say genom den grubblande låten When Love Sucks. Ett försök som dock faller aningen platt och blir mer av en plågsam ballad än smäktade lyft för albumets helhet.

Tjugosju låtar på ett album kan inte alla bli hits, några av dem har dock redan nått platina-status. Och i mitt tycke är det just singlar som är Jason Derulos styrka, på ett så pass omfattande album som Nu King blir sångarens budskap förvirrat och låtarna känns själlösa. Titeln försöker uppenbart framställa artisten som en ”nutida popkung” men det andas snarare en desperat artist som försöker krama ur sina sista femton minuter i rampljuset.