Zara Larssons stjärnglans är oemotståndlig på Venus, men trots starka inslag landar hon ändå i det generiska pop-träsket och lyckas inte särskilja sig från mängden. Frikostigt kastar artisten sig mellan olika genrer och gör det med en självklar leverans, någonstans på vägen lyckas hon dock tappa sig själv och blir snarare en skuggfigur sin egen ljudbild.
Sedan första gången jag hörde Zara Larsson musik har hon varit en självklar popstjärna i mina ögon. Hennes karisma, självsäkerhet och röst är inget som går att träna – det är medfödd talang i sin renaste form.
Med miljarder Spotify-streams och otaliga framgångsrika samarbeten har hon tydligt proklamerat att hon är en kraft man inte leker med. En artistisk resa som tagit ett tag men någonstans mynnat ut i att sångerskan nu mera stå på egna ben, med eget skivbolag och att göra popmusik på sina villkor. Med nya albumet Venus vill Zara fira kvinnlig styrka. Något hon i stort sett alltid stått för men förtydligar genom tillhörande art-work och att ta med sig endast kvinnliga musiker på sin kommande turné. Paketeringen av albumet lovar mycket och inleddes med singeln Can’t tame her. En hookig dansgolvs-anthem som flirtar starkt med syntpoptrenden som härjat fritt på popmarknaden de senaste åren. Jag vill minnas att mitt enda varningens finger efter att ha hört Can’t tame her var att den inte kändes tillräckligt ”cutting edge” för att stå ut i mängden. Den något mörkare auran som omfamnade musikvideon till singeln lovade dock en mer farlig Zara Larsson – någon som var redo att tjäna på gränserna och leverera ett album som skulle ta henne till A-listan av popartister. Därav levde en stark övertygelse kvar om att Venus skulle bli en riktig kioskvältare. När andra singeln End Of Time släpptes började jag dock vackla i den övertygelsen. Att släppa en så pass generiskt ljudande singel som andra spår från ett album kändes lite som när artisten släppte den identitetslösa Don’t worry bout me.
Tredje singeln You love who you love lugnade dock mina frågetecken och har fortfarande potentialen att bli största hiten från albumet.
Venus markerar alltså den första fullängdaren som släpps på Zaras egna lable Summer House. Ett album som Zara i intervjuer sagt kommer med ”mindre press”, då inget skivbolag flåsar henne i nacken. I min fantasi inbillar jag mig att detta hörs då artisten låter melodierna ta henne till nya platser och linjerna mellan genrer suddas ut. Hon blandar frikostigt EDM, danspop, elektroniskt och ABBA med sin kristallklara stämma som gemensam nämnare. Kanske är detta ett direkt resultat av att artisten valt att samarbeta med ett mindre team och låtit ingen mindre än 80-talsikonen Rick Nowels sätta prägeln på soundet. Såhär säger artisten själv om samarbetet.
– Jag har jobbat med en mindre grupp människor. När det inte blir den där speeddating känslan är det ett naturligt sätt att man öppnar upp sig mer.
Artistens oemotståndliga energi återfinns i låtar som More than this was och None of these guys. Även den experimentella Ammunition ger en ny fägring till Zaras sound. Ju längre albumet fortlöper desto mer anonymt blir det dock. Produktionerna smälter samman och önskan om att Zara ska lägga i den där extra växeln slutar snarare i att hon lägger i backen. Visst gör hennes stämma sig bra i ballader, men inte riktigt det avslutet jag förväntar mig från Larsson.
Min enda kritik till förra plattan Poster Girl var att Zara skulle bli mer personlig och inte fastna i generiska pop-produktioner. Efter att ha lyssnat på Venus tar det mig emot att säga att detta album troligtvis inte kommer ta henne till arenaturnéerna och ikonstatus. Däremot råder ingen tvekan om att detta Venus är hennes bästa hitintills i karriären och ett som jag kommer streama flitigt under hela 2024.
