Hits i all ära, men när det blir lite för generiskt och platt för ett helt album så kanske det inte är just ett album man ska satsa på. Även om låtarna är korta, blir det ett ganska oengagerande album för Kim Petras.
Efter fjolårets superhit Unholy tillsammans med Sam Smith är det dags för Kim Petras att släppa debutalbumet Feed The Beast. Om man vill ha välproducerad radiopop har man kommit rätt. Om man vill ha välproducerad radiopop med någon form av själ, ska man nog leta vidare. För om jag ska vara ärlig är Feed The Beast tyvärr ett ganska platt album. Inte tråkigt, men det är verkligen inget på albumet som direkt sticker ut i mängden. Singeln Alone med Nicki Minaj är nice och fokuslåten King of hearts är grym. Problemet blir när man lyssnar på albumet som ett album från början till slut blir det hela ganska generiskt efter ett tag. Det är väldigt lite som sticker ut och får en att verkligen imponeras över produktionen. Inte ens Max Martin kan riktigt lyfta albumet med en cover på Anne Linnets klassiker Tusind stykker, som vi här hemma i Sverige förknippar med Björn Afzelius.
Visst Petras gnistar till lite då och då och jag kommer definitivt hitta några nya hits bland låtarna – bland annat är Revelations härligt pulserande tillsammans med Claws. Men det räcker liksom inte för att få hela 15 spår att kännas spännande och skapa en bra helhet. Här hade det nog varit bättre om man sparat en del av låtarna till en regnig dag (nytt album) och istället givit oss 10 eller 11 spår. Även om få av låtarna tar sig över tre minuter blir det inte tillräckligt tight för att det ska bli riktigt kul.
Med Feed The Beast visar Kim Petras främst att hon är bra på att göra en knippe hitiga låtar, men det behövs definitivt lite mer för att bli den självklara albumartisten.
