Lauv ger oss 13 spår som är så pass brutalt ärliga att vem som helst kan förstå budskapet och ta till sig texterna. Lika lysande som alltid fortsätter Lauv sprida budskapet om att det är okej att inte alltid må bra. Även om det på ytan kan se ut som att man har allting. All 4 Nothing är ett riktigt starkt popalbum, men borde snarare betraktas som en helhet än hit-späckad radioklar samling. Vilket är den fundamentala tanken med en platta, att det finns en röd tråd och vision.
Från ingenstans blev I like me better en monumental hit och Lauv fann sig själv i en fullt blomstrande popkarriär. Trivdes han? Sådär, med en hel del mentala spöken blev rampljuset för mycket ibland. En hit är ganska obetydlig och säger inte mycket om en artist, så min fascination och respekt för sångaren började när Lauv gjorde färgen blå till sitt signum och införde en låda för alla fans att lägga sina funderingar i. Begreppet ”feeling blue” fick en helt ny innebörd och Lauv fann ett unikt sätt att connecta med sina lyssnare. På hans konserter kunde de känna sig trygga att dela sina innersta tankar ihop med honom. Rörande sympatiskt! Det allra viktigaste är att stå för något som artist, utan det faller mycket platt för mig. Att vara ett fan innebär trots allt att investera tid i någon och då vill i alla fall jag ha något tillbaka. I mitt fall har intresset bara vuxit sig starkare. Att artisten därtill hela tiden hållit sig independent är något jag personligen ser upp till.
På sitt andra stora popalbum All 4 Nothing (tekniskt sett har han släppt tre, men det första klassades mer som en låtlista) gör Lauv upp med sitt förflutna och lämnar det lilla sårade barnet bakom sig. Han presenterar en ny nivå av ärlighet när han frångår kärlekslåtarna om brustna relationer för att istället reflektera inåt och prata om sig själv. Över 13 spår är Ari Leff (Lauv) helt kreativt ohämmat. Varje spår innehåller Lauvs raka storytelling, som ofta framkom från artistens förmåga att freestyle in en mikrofon medan han skapar låtar. På exempelvis Hey Ari talar sångaren öppet om sin alkoholism på ett sätt som är så icke-filtrerat och enkelt att det känns som vi har et samtal medan jag lyssnar. Att sångaren därtill lyckas skapa otroliga hookar i varje låt är inget annat än briljant.
Letar man efter en klockren poppärla för radio som i’m so tired… eller I like me better får man nog leta rätt rejält. Möjligtvis att Stay Togheter närmar sig samma melodiska språk och energi. Men den här plattan ska inte jämföras med föregångaren how i’m feeling. Samlingen låtar ska istället ses som en helhet och ärlig bekännelse av en ung stjärnas kamp med sig själv och sina inre röster. Över 13 spår hör vi långsamt hur Lauv återfår sitt självförtroende och det är en vacker musikresa att bevittna.
”Jag började gå in i studion och göra de här låtarna som var väldigt annorlunda än allt jag gjort innan den här processen kände många gånger som en frizon sinnet. Jag kände att jag inte tänkte alls, och jag började bli besatt av processen att lita på sig själv… och av tanken på självförtroende.”
Lauv
Det var tankeprocessen som fick Lauv att minnas sig själv som barn och alla de friheter som följer med att vara lyckligt ovetande och fri i sinnet. Sångaren ville därigenom fånga den ungdomligheten och läka sitt inre barn. Med hjälp av den meditativa praktiken av visualisering arbetade han igenom frågorna, ’Vem var jag då? Hur är jag annorlunda nu? Hur kan jag få tillbaka de delarna av mig? Vilka delar av den där yngre versionen av mig behöver fortfarande läkas så att jag idag kan bli en mer självsäker person?
Om inte detta är toppen av att skapa introspektiv musik så vet jag inte vad. Musik kan läka även de djupaste av sår, något Ari visar på All 4 Nothing. Vi har tidigare fått singlarna Kids Are Born Stars, som bokstavligen talat manifesterar budskapet om att vi alla föds som ett oskrivet blad. Innan albumet fick vi även den euforiska kärlekslåten och titelspåret All 4 Nothing (I’m So In Love) och 26. Den senare av dessa är öppningsspåret och ett perfekt sådant. Här reflekterar Lauv över sin framgång och ställer sig frågan ´26 år och rik, hur blev det såhär?´.
Det här är helt klart en platta som kräver några lysningar, men jag kan lova att efter tre fyra stycken så kommer ni hitta några riktiga favoriter. Mina just nu är Time After Time med sin bubblande synth och klockrena hook. Samt singeln Stranger med tillhörande musikvideo som utspelar sig i dunkelt rött ljus.
I min värld är detta väl investerade 37 minuter. Låtarna är så pass brutalt ärliga att vem som helst kan förstå budskapet och ta till sig texterna. Lika lysande som alltid fortsätter Lauv sprida budskapet om att det är okej att inte alltid må bra. Även om det på ytan kan se ut som att man har allt man någonsin önskat sig. Något som gör att mitt intresse efter albumet lyser ännu starkare.
