Att Oscar Zias musik var bra visste vi redan. Men live uppnår den helt nya höjder. Igår spelade artisten på ett slutsålt Nefertiti Göteborg där han under hela spelningen förblev ett med publiken. Faktiskt till den grad att Oscar blev en i publiken och gav sig ut i havet av människor för att låta oss alla dela mikrofon för en kort stund. De nyare singlarna gav danssugna fans precis vad de vill ha, djupa kickar och skimrande syntar fullkomligt smälte oss samman till en enda svett-dränkt club. Upptempo och party kontrasterades perfekt med allsångs-balladerna Nice, Betong och dö för mig. 

Oscar gör det kristallklart från start att den här mini-turnén markerar slutet på ett kapitel och början på något nytt. Det här är nämligen sista gången Zia tillägnar en viss person flera låtar. Artisten tilläger i sitt mellansnack att turnétiteln Dö(d) för mig inte är något vi fans ska ta till oss av. Utan det ska snarare den där personen han i perioder önskat slutar andas göra. Med en försmak för dramatik säger även Zia att han må ha tagit i något i överkant med just den här rubriken. Fast helt ärligt, har vi inte alla önskat ett ex olycka någon gång? Så Dö(d) för mig är bara en direkt spegling av alla människors inre och gör honom ännu mer lätt att relatera till. 

Nu när vi rett ut att Oscar Zia briljerar på scenen, musiken är starkare än någonsin och han älskar dramatik kan vi gå in på själva intervjun.  

Ikväll spelar du på Nefertiti Göteborg, hur är känslan att möta publiken igen? 

Väldigt kul, det känns väldigt intimt och väldigt nära. Så jag är faktiskt lite nervös, men det kommer säkert bli bra. 

Lite nervös alltså, hur kommer det sig? 

Jag tycker alltid att det är lite läskigt att spela och tänker nog ändå på om folk faktiskt kommer komma. Men sen också återigen att just Nefertiti är så pass intimt. 

Hur var Lund-familjen mot dig när du hade turnépremiär där?

Det var alldeles för snällt tyvärr, det är det som är problemet. En för bra premiär! Så misslyckas det ikväll är jag beredd…men det kommer inte misslyckas. 

Är armhävningar alltid en del av uppvärmningen inför en spelning?

(Haha) Nä, jag tror bara det är en grej att bli av med all energi. Lite av ett mindre utbrott innan jag går på scenen. 

Någon favoritlåt att köra live? 

Nice är alltid väldigt rolig att köra. Den låten har jag även trumpet i på den här turnén vilket är väldigt lyxigt. Men alla låtar är egentligen favoriter att köra, det blir en helt annan grej när det är live. Musiken blir levande på ett helt annat sätt vilket är underbart. 

Nyligen släppte du dubbelsingeln dö(d) för mig där vi fick säga inget säger allt och dö för mig. Vad betyder de låtarna för dig? 

Jag vet inte vad de betyder egentligen. Utan jag känner snarare att jag skrivit om personer som jag inte bryr mig om längre. Så låtarna betyder inte något rent själsligt för mig. Jag ångrar nästan att jag gav personen fler låtar faktiskt. Men det är väldigt bra låtar och jag älskar dem.

Några låtar för mycket om en viss person alltså? 

Absolut, och det är dags att släppa taget. Men det är samtidigt därför allt fick heta Dö(d) för mig. Det är som ett avslut. 

Jag förstår! På tal om avslut, 2016 Kom Human och fin placering Mello. Några år senare svensk debut. Vad var det som gjorde att du valde att byta språk?

Det kändes så himla naturligt och bara blev så. Jag fick feeling att börja skriva på svenska och sen blev resultatet bra. Den första singeln Det går aldrig var så kul att göra och det kändes som att jag för första gången tyckte det var roligt att skriva. Jag tror inte jag hade fattat att att det var befriande att skriva musik innan. Om jag ska vara helt ärlig så blev jag nästan lite inslängd i en annan typ av artisteri. Därför har jag inte känt att skriva musik varit det viktiga, utan det var mer att uppträda och signera olika skivor som stod i fokus. Men med svenskan föddes känslan av att skrivandet var viktigt för mig. Så numera är svenska det enda sättet jag vill skriva musik på. Men man märker att det blir mer och mer vanligt, det känns som att många väljer att byta språk. Det blir som att tonsätta små tankar i livet och är på så sätt automatiskt mer personligt. 

Hur skulle du beskriva ditt sound på Svenska?

Jag tycker att soundet varierar hela tiden och ibland lägger jag ner jättemycket tid på texten och andra gånger produktionen. Men det är framförallt jättemycket pop. 

Det känns som att dina senaste releaser Vill ha dig nu, Då tror du fel, Ta på mig har utforskat ett mer synth-popigt sound med lite klubbigare-vibe. Är det ett medvetet val?

Ja, absolut. Jag var även inne på 80-tals soundet men tröttnade ganska fort. Men jag älskar syntar och den världen känns väldigt sfärisk. Nu är jag till och med inne lite på det elektroniska och är sugen på det. Men vi får se vad plattan landar i. 

Det kommer en platta alltså? För det känns ändå som att artwork med skuggor, starka färger samma typ av typsnitt på omslagen har hintat inför något?

Precis, ja så är det verkligen. Men jag ska nog fortsätta skriva och så får vi se var det landar nu. Jag känner verkligen för första gången att det verkligen är påväg att bli en platta. 

Ta på mig ger mig väldigt mycket Troye Sivan Dance to this vibbar. Har den låten agerat inspiration? 

Ja, absolut. Jag älskar Troye Sivan och tycker han är grym. Så jag lyssnade väldigt mycket på just den låten när vi skrev Ta på mig. 

Vad inspirerar dig när du skriver musik?

Livet i stort, jag skulle säga att jag är väldigt dålig på att skriva saker som är fiktivt. Så det är alltid väldigt självbiografiskt där jag tar ifrån allt mellan texter i mobilen, sms eller folks beteenden bara. 

Det känns även som dina texter blivit ännu mer ärliga och uppriktiga. Min känsla är att senaste släppen anspelar på en mognare mer sexuellt fri artist. Skulle du säga att den känslan stämmer? 

Ja men det skulle jag nog säga. Det är nog en process som skett allteftersom. Idag känner jag mig mycket mer orädd, där jag skriver för min skull och inte för någon annan. 

Jag förstår, för i de nyare släppen hör man dig säga pronomen han exempelvis. Vilket känns väldigt sant gentemot dig själv och det kanske har just med en inre mognad att göra? 

Aa… Eller det kanske inte har så mycket med mognad som acceptans att göra kanske. Innan kände jag ofta att det var så viktigt att folk kunde relatera till mig och jag inte skulle måla in mig i ett hörn. Men nu mera känner jag att jag mer och mer slutat censurera mig själv. 

Härligt att höra. Det är ju så musik ska vara. Den ska aldrig kännas begränsande. 

Precis! I grunden är inte jag så musikaliskt intresserad egentligen, i alla fall inte i den bemärkelsen att jag är en musiknörd. Jag älskar känslorna i musiken och vad de gör med mig samt vad jag vill ge till andra. Men jag är inte musikaliskt skolad eller klassiskt skolad. Med det sagt är jag inte uppväxt med musik på det sättet. Något jag innan kunde ha dåligt samvete eller skämmas för. Men idag har jag insett att det jag behöver få utlopp för och är duktig på är att skriva musik. Det är liksom där jag reflekterar kring tankar och känslor.

Det är 10 år sedan du slog igenom i X-factor. Vad är det bästa minnet därifrån?

Jag kan hata den tiden så mycket eftersom jag inte tänkte något alls. Jag åkte helt enkelt bara med. Så jag undrar vad som hade hänt om jag inte hade det programmet och harvat mig in branschen ändå. För jag tror verkligen att jag hade hållit på med musik, men gått en annan väg. Vilket kanske också hade gjort att jag snabbare hittat en säkerhet i musiken. X-factor gjorde mig väldigt osäker då jag trodde att det var ”det här det handlade om”. Plötsligt var jag i det som jag hade sett på tv så länge och det var en fiktiv tanke om vad en artist var. Men det var och är verkligen inte den typen av artist jag är, eller om jag ska vara ärlig vet jag inte ens vad det är för typ av artist som skapades där. Sättet jag vill göra musik på är att jag vill skriva låtar och sedan åka ut och spela live, det är live jag älskar och där jag vill vara. 

Idag har du väldigt många bollar i luften du är artist, radiovärd, programledare och skådespelare. Du känns som den moderna artisten vars imperium bara växer. Men är det musiken som ligger varmast om hjärtat skulle du säga?

Ja, utan tvekan. Att stå på scen och framför musik är det som driver mig och vad jag brinner för. Jag skulle inte vilja hålla på med något annat faktiskt. 

Om du tittar tillbaka på ditt första album I Don´t know how to dance, vad är den största skillnaden på den Oscar till idag? 

Jag tror att drömmarna och personen är likadan, det är bara att jag är 10 år äldre. Men sedan såklart att det projektet var på engelska. Då skrev jag absolut ingenting och hade inte en låt på den plattan som var min egen. Utan den var mer en konstruktion av vad någon tyckte att jag skulle vara. Samtidigt tycker jag det är töntigt att prata om vad man är och inte är. Jag gör musik och sedan tycker folk om det och lyssnar på det. I slutändan är jag är bara otroligt tacksam. Där jag med åren lärt mig att inte följa med strömmen bara för att någon går åt ett hål och alla andra följer med. 

Du följer helt enkelt hjärtat då? 

Nja, eller mer en instinkt. För jag har världens sämsta magkänsla, så jag skulle aldrig lita på min. Jag har ett outvecklat konsekvenstänk. 

En dålig magkänsla alltså? 

Det är inte som att jag har en dålig mage (haha) men jag skulle aldrig lita på min magkänsla. Att känna med magen som många gör tycker jag rent biologiskt verkar helt absurt. Hur gör man? Lär mig gärna! Jag tycker personligen om logik och vill se saker framför mig. Så som sammanfattning vill jag bara stå på scen och att det ska komma mer och mer folk. 

Till något helt annat. Du har pratat en del om en rädsla inför ensamhet, både bland vänner men även en rädsla inför framtiden och förhållanden. Hur gör du för att hantera dess tankar?

Jag tror att hela det här livet jag haft de senaste tio åren har präglat detta och föder därför känslan av att vara ensam. Det står väldigt sällan still i mitt liv och det är sällan tyst. Men nu längtar jag efter tystnad och jag tycker det är väldigt skönt att stänga av för det är då jag kan vara kreativ. Rädslan att vara ensam är nog bara det mänskliga i mig som vill vara med folk och känna samhörighet. 

Förståligt. Men ett forum som du tyvärr inte kommer vara ensam i är Melodifestivalen 2022, vad är känslan inför att leda det? 

Det ska bli jättekul, och jag tror verkligen att det kommer bli bra. Men det är klart att jag inte vet fullt ut. Otroligt ärofyllt dock och hela projektet känns roligt. 

Hur går förberedelserna? 

Det är full fart, även om det är så lång tid kvar. Allt är möjligt på något sätt i det här programmet och det är en sådan lyx att jag får göra allt som jag inte hinner med på en och halv timmas gig. 

Mycket stora mellanakter? 

Jag hoppas det! Det är det enda jag vill, jag vill bara dansa och sjunga. Till och med på den nivån att jag vill vara en klyschig programledare.  

Okej. Kanske den viktigaste frågan. Kommer du ringa mormor inför Mello? 

Nja, eller jo kanske. Jag kommer väl försöka men om hon svarar vet jag inte. Men hon kommer titta tror jag. 

Kanske som förra året då? 

(Haha) Ja det är ju inte stor hejarop direkt, kanske i tystnad. Men absolut hon kommer titta. 

Var ser vi dig härnäst, musikhjälpen kanske? 

Vi får se, det vore jättekul och jag hoppas verkligen på det. 

Det känns ju verkligen som ett bra år för dig… 

Absolut, ett konstigt år på många sätt men jag känner mig otroligt levande! 

Avslutande fråga. Vad är det bästa tipset du kan ge till andra musiker som vill kunna livnära sig på sin musik? 

Jag är typ amatör känns det som ibland och vet inte riktigt. Men de som vill jobba med musik och få ut sin musik lever i den lyxigaste världen. Det finns tusen sätt att få ut sina låtar på och tusen sätt att se till så folk hittar ens musik. Så har du något att säga, säg det! Var inte rädd.