Som stort Star Wars-fan var det som att åter gå på helig mark när George Lucas beslutade sig för att äntligen ta upp filmserien igen efter Return of the Jedi och släppa The Phantom Menace 1999.
16 år hade passerat under broarna och visst var det en mäktig känsla att se Star Wars loggan flyga igenom rymden till John Williams musik igen. Att filmen inte var i närheten av de tre originalfilmerna var kanske något man borde ha förstått innan man ens gick in i salongen. Samtidigt var det svårt att dölja sin besvikelse över hur varumärket man vuxit upp med blivit en barnfilm. Problemet var att filmen hade lite stannat på samma nivå som när det faktiskt begav sig i början av 80-talet, medan publiken – jag – hade blivit äldre. Något som sedan rättades till ordentligt när J.J. Abrams tog över regiansvaret för episod sju och nio och gjorde ett värdigt och ibland till och med fantastiskt avslut på serien.
Att helt enkelt låta filmen åldras med publiken, men samtidigt göra den intressant för en ny.

Nästan på dagen 40 år efter att ABBA släppte deras senaste album The Visitors är de tillbaka med Voyage. Till detta lanserar de även en konsertshow i London med ABBA-tars, merch i alla möjliga former och fysiska utgåvor av albumet i olika limiterade upplagor. Den kommersiella karusellen kring släppet är nästan i samma magnitud som Star Wars. Istället för actionfugurer får vi limiterade färgade vinyler. Saken är uppenbarligen så att Universal och ABBA vill tjäna pengar på detta i första hand.
Jag har egentligen inget emot det. Disney och Star Wars är varumärken som bygger på att skapa en grund och sedan sälja skiten ur den. Gamla ABBA kändes dock inte lika tok-kommersiellt (mer än i musiken) när det begav sig för 40 år sedan. Men det känns som Björn Ulvaeus är den drivande i detta pga att han sålt av rättigheterna till gamla katalogen och pengar kan man inte få för mycket av… vilket gör att ABBA-varumärket lite vattnas ut ner i Smurfbärs-nivå.

Det är väl det som gör att man får en liten dålig eftersmak i munnen av detta. Av hela cirkusen kring släppet. -Missförstå mig rätt, detta är ungefär så stort det kan bli i popmuisksammanhang. Att ABBA släpper nytt album är lite som att hitta ett helt outgivet och färdigt album av The Beatles nu 50 år efter Let it be. Så ja, det är stort. Men som sagt, det är något i drivet i detta som skaver för mig.

Men. Allt handlar om musiken.
Här skulle jag nog säga att ABBA ändå följt med sin publik. Det är absolut inte gruppens bästa album på något vis. Men det är en värdig fortsättning från The Visitors via Chess, Kristina Från Duvemåla och BAO. Den svulstiga, lite långsamma och numera PRO-dansande pensionären som är helt oförarglig.
De två första låtarna som släpptes – I still have faith in you och Don’t shut me down – blev väl i ärlighetens namn det bästa vi fick från albumet. Jag tycker ju att just Don’t shut me down är lysande ABBA-pop när de är som bäst och den hade jag definitivt kunnat se på albumet Super Trouper eller The Visitors.
De andra låtarna är mix av pop och Benny Andersson-folkmusik som ibland blir lite väl teatraliskt.
Det glimrar till som på den suggestiva och synthiga låten Keep and eye on Dan (med sin snygga vink till S.O.S. i slutet) och är lite charmigt med When you danced with me. Att alla i gruppen nu blivit äldre hörs i rösterna och känns i musiken. Visst, det låter ABBA, men kommer nog likt The Phantom Menace i Star Wars-sammanhang vara den där ABBA-plattan man sätter längts bak tillsammans med Ring Ring. Den som ska vara med för att ha en komplett samling, men inte albumet man tar fram om 30 år och säger att det var deras bästa ögonblick.

Att vi nu 40 år senare står med ett nytt album av ABBA är ändå kittlande och fint. Det är ett helt okej ABBA-album och de som var med från början kommer nog uppskatta en del låtar här. Kanske mer för det nostalgiska än för att de skapat nya ABBA-hits dock.
Någonstans är det ändå den där känslan man hade när man lämnade biograferna 1999. Den filmen kunde inte leva upp till hypen man själv som publik satt upp. Men det var ändå något speciellt med att gå in i den där rymdvärlden igen.
Även om jag inte köper hela konceptet med ABBA-show och den lite desperata krämandet av kommers som vilar över ABBA 2021, så är det ändå som att träffa den där gamla vännen igen man inte träffat på hur-länge-som-helst och man kan fortfarande ta upp tråden där man var för så många år sedan.