Sista ordinarie uttagningsvecka av denna berg- och dalbana som vi kallar Melodifestivalsproduktionen 2021.
Förra veckan var som sagt ett totalt haveri av programmet och jag anser fortfarande att SVT stulit 90 minuter av mitt liv.
Inför lördagens program var jag egentligen orolig för en enda sak: Att Per Andersson skulle bli för mycket. Han har ju en tendens att bli det när adrenalinet kickar in och han blir för mycket av just Per Andersson.
Men som tur var blev han och Pernilla Wahlgren en perfekt duo. Härlig självdistans. Perfekt timing i skämten och bara inledningen var bättre än hela förra programmet. Sedan älskade jag inslaget om Melodifestivalsfamiljen. Precis den typ av humor som saknats i Melodifestivalen i år.
Lägg sedan till Anna Hedenmos lysande intervjuer med artisterna från Min Sanning-studion, där torra frågor blir perfekt komik. Att hon inte gjort detta varje vecka är även det – som så mycket annat i denna produktion – en gåta.
Men där har vi egentligen det stora problemet med Melodifestivalen i år. Det har varit fyra program som varit helt fristående från varandra. Ibland blev det lysande, ibland blev det katastrof. Gemensam nämnare har dock varit att så fort Christer Björkman tagit över för mycket i rutan har det blivit kaos. Det kan man ju kanske tänka på inför nästa vecka, när Shirley Clamp ensam tillsammans med Björkman ska hålla låda. Kan nog rekommendera er alla att boka in paddel eller bara tvätta håret i 90 minuter den lördagen. Jag kommer garanterat att försöka hitta på något annat i alla fall.
Musiken då?
Det är ju ändå den vi är där för.
Att Eric Saade och The Mamas gick vidare var både rättvist och väntat. Tyckte Saades uppdaterade version av Freed from desire med Gala blev riktigt lyckat, och lägg sedan till ett snyggt nummer och en minst lika snygg Saade, så var det en värdig biljett direkt till finalen.
I fallet The Mamas så visar trion än en gång att starka säkra röster är en viktig ingrediens i tävlingen. Tycker de både hade en bättre låt och ett ännu säkrare framträdande i år än i fjol. Så om vi ska ge dem ett nytt försök i Eurovision är inte jag den som säger emot.
Tess Merkels Moroder-disco gillade jag, även om den inte gick hela vägen under kvällen. Sedan finns det väl inte så mycket att säga om Smith & Thells svenniga plojbidrag för Sannex. Ett sådant bidrag ska vara med någonstans. Att det inte gick vidare var väl mest rättvist.
Kul överraskning ändå att Clara Klingenström knep en biljett till Andra Chansen. Det var väl ändå kvällens positiva skräll, i alla fall för mig. Slutligen så passade väl även Efraim Leo som upplyftande High School Musical-pop i andra chansen. Sedan får vi se om han står sig mot Klara Hammarström där.
På det hela tycker jag vi fått till en stark final i år. Tror inte att bidragen från Andra Chansen kommer leverera ett större hot mot Tusse, Dotter och möjligen Saade och / eller The Mamas i finalen. Men om vi skickar någon av de två första vidare ut i Europa har vi ändå skickat det starkare vi skarpt fram i år, och det är inte kattpiss. Trots den som sagt svajiga produktionen på själva programmet.
Grundare och chefredaktör för Popmuzik.
Älskar popmusik i största allmänhet och mina husgudar är Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt som jag vill lyssna på mer än en gång.
