När Hurts släpper sitt femte album Faith känns jag inte längre igen dem. De gick från ett new romantic-popband till att bli... Imagine Dragons. Visst. Albumet har sina stunder, men det hela har gått från mörkt och intressant till bara mörkt och tråkigt. Tyvärr.
Alla har en person de känner som med tiden förändras. Det kan vara allt från att personens klädstil, attityd och ibland även persona bytts. Ibland får man till och med en känsla av en schizofren förvandling. Eller för att säga det i musiktermer: Tänk om det stora Kylie-fanet i gruppen helt plötsligt går all in och börjar älska Takida. Ja, ni fattar vilken reaktion det hade blivit. ”Vem är du ens?”
Det är lite så jag känner med Hurts. När vi lärde känna varandra var det tillsammans med new romantic-idoler som Ultravox och The Human Leauge. Med åren har bandet dock blivit mer… Imagine Dragons och de mer tråkiga delarna av Depeche Mode.
När jag lyssnar igenom Faith, som är Adam Anderson och Theo Hutchcrafts femte album ihop, kan jag inte låta bli att känna enorm besvikelse. Att den person jag ändå kallade vän förvandlats till något intetsägande och tråkigt.
Visst, även tråkigt kan ha sina stunder och Faith är bäst när det är mer balladinriktat. Som på den vackra All I have to give och Redemption. Men när det är R&B-beats och bara melodilöst (Fractured är ett bra exempel på detta) är det bara sjukt ointressant.
Jag tycker det är så synd. För Theos röst är fortfarande magisk och jag gillar svärtan i produktionen. Men det är bara tråkigt. Jag behöver nog skaffa nya vänner.
