Mono Mind är Per Gessles svar på Gorillaz. Ett band med fiktiva karaktärer istället för personer. Till det hela får vi någon form av backstory som ska göra bandet än mer intressant på papperet, men det är ju som alltid musiken som avgör hur intressant ett band är. -Hur mystiska man än försöker vara.

Det är väl här som Mono Mind faller lite. Det går inte att klaga på den elektroniska produktionen och de lättsamma melodierna. Det är sådant jag personligen går igång på, även om eurobeatsen ibland känns lite väl mycket hämtade från 90-talet. Men när Gessles röst för femtioelfte gången dränks i vocoder-sång känns det inte så lite som om hela projektet går på repeat. Var det verkligen ingen som kunde säga ”nu räcker det”?

Gessle får gärna ta sig till det lite mer elektroniska landet igen, för hans låtar passar i formatet. Men han bör ändå lyfta blicken till denna sidan av 2000-talet för att hitta inspiration. Nu kändes detta projekt daterat innan det än släpptes.