De begravningar jag har varit på brukar oftast fokusera på minnena, tiden som varit. De lyckliga stunderna som ska skapa en sista bild av personen vi tackar av. Väldigt sällan pratas det om det plågsamma slutet när personen våndats i månader av en tumör som sakta slukade hen eller någon annan sjukdom som så ofta släcker livets låga. Visst, det finns med. Nämns i en bisats, men det är sällan där fokus ligger.

När Kent nu har sin dödsmässa efter 26 år som band och ska knyta ihop säcken har de ett svårt, ja nästan omöjligt jobb att få till ett värdigt avslut. De har ett nytt album i bagaget som de på något sätt ska promota, samtidigt som de ska få oss att minnas alla de där fantastiska låtar som bandet lämnat efter sig. Det är en balansgång som blir ganska svår. För konserten blir på något sätt framtung, där en del låtar från den senare tiden av reportoaren kunde bytas ut mot något från den tidigare.
Från de tre första albumen får vi bara höra En timme en minut , 747 , samt b-sidan Utan dina andetag . Samtidigt är det just här – när de dammar av sina äldre låtar och producerar om dem till Kent 2016 som gruppen är som mest lysande. Det blir tyngd i produktionen när syntharna och basen får pulsera i Musik Non Stop eller hur Sverige går från avskalad akustisk på albumet till något mer storslaget. Det är som om låtarna blir precis så som de borde ha varit från början om gruppen inte börjat som indiepop-slynglar utan istället vågat bli ett svenskt Depeche Mode som de så gärna ville bli redan då. När de fyllde ut sina setlist med att spela Stripped för att det – enligt Joakim Berg – är ”världens bästa låt”.
När jag hör hur bra, eller rättare sagt fantastiskt, allt låter som är från Du & Jag Döden och tidigare, känns det som Kent borde gå in i studion och istället för att släppa den där Best Of -plattan, göra nyinspelningar på en knippa av sina äldre låtar. Stöpa om dem i dagens Kent och producera dem så som de gör live. Det hade varit magiskt och framför allt så mycket mer rättvist.

Scenen för Kents Avskedsturné är enkel men effektfull. Bakom bandet och de tre körkvinnorna är stora skärmar som visar upp olika filmer. Ibland är det som skärmsläckare. Ibland mer passande som när zombieliknande kvinnor samlas under Musik Non Stop eller hur vi tar oss igenom en skog under Den vänstra stranden .

Fint blir det när Joakim berättar om sin första spelning i Göteborg 1995, då de äntligen kände sig som ett riktigt band. Samt när han berättar hur han och de andra bandmedlemmarna träffades.
Det är den typen av minnen vi vill höra under en begravning. När man ser tillbaka lite längre än till 2012-års Jag är inte rädd för mörkret .

I klassisk manér avslutas första delen av konserten med 747 – som alltid ger mig gåshud – och första extranumret bjuder på Mannen i den vita hatten (16 år senare) .
Som sista sista låt har bandet klätt om från svart till vitt. Om det ska symbolisera att de nu gått vidare och blivit änglar vet jag inte. Men de avslutar konserten som de avslutar Då som nu för alltid med Den sista sången .

Efteråt känns det som man sett en bra konsert med Kent. Men absolut inget utöver det vanliga om jag ska vara ärlig. Det är nog mer stämningen och vetskapen att det är slut nu som höjer allt en smula. Jag saknar fortfarande en del låtar – som Columbus , Vid din sida , FF , Skogarna , något – vad som helst – från debuten. Kanske har just den fallit i glömska. 1995 är ju ganska längesedan, och minnena från bardomen bleknar ju med åren. Även för Sveriges just nu största band.