The Crypt är en teater och Thomas Öberg dess stjärna. Att de sägs vara Sveriges bästa liveband beror mycket på den mannen. Han är för kvällen iklädd ögonbindel, sammetshandskar, pärlhalsband och spelar stora delar av konserten i bar överkropp. Bob hund älskar sin publik och publiken älskar tillbaka. Jag ska ärligt säga att jag tidigare aldrig sett bob hund, men jag är tagen. Fångad. Begeistrad. Det finns en sån kärlek och ödmjukhet mot publiken som gör det omöjligt att inte älska, som när Thomas Öberg ställer sig på staketet och når så många händer att hela konsertlokalen blir en del av hans svett. Två blir ett och bob hund är inte längre ett band, det är en folkrörelse.

Något man lär sig på konsert med bob hund är att de nästan bara har hits. De inleder ursinnigt med Hollywood nästa och fortsätter i samma stil. Det är egentligen bob hunds problem, att allt är så ösigt och på topp att det saknas dynamik. Det är egentligen först när de spelar Lilla planeten som det bryter av och tempot bryts av. Det gör kanske att låten efter, Tralala Lilla Molntuss är kvällens bästa. Nivån höjs också en aning när det är dags för extranummer. Folkmusik för folk har en fyndig text och en refräng som står ut och inleder ger akt 2 den start den behöver. Lika bra som Folkmusik för folk inleder extranumren lika bra avslutar Jag rear ut min själ hela konserten. Det är allsångslikt i The Crypt och bob hund visar att de är minst lika bra när de tar ner tempot.

bob hund är sig själva och kommer nog alltid att vara, bara en sån sak att de till kvällens
spelning lånat ihop instrumenten. Detta eftersom att de fick för sig att lägga ner och auktionera bort sina instrument för ett gäng år sedan.

Bob hund har kallats och är troligtvis Sveriges bästa liveband, och vad är dansmusik idag egentligen? Är det ett gäng självgoda, smått överbetalda DJs med hybris som eller är det ett smockat The Crypt som sjunger med i varenda låt, det är egentligen oväsentligt, det enda vi behöver veta är att musik är för folk som inte kan bete sig som folk.