This Music May Contain Hope känns som ett album som spricker lite i kanterna av alla känslor den vill rymma. Men när det träffar rätt är det nästan överväldigande vackert med en röst som bär allt. Samtidigt finns det stunder där ambitionen tar över och gör att man tappar greppet om helheten. Men kanske är det just i det ofiltrerade, i det lite för mycket som albumets hjärta faktiskt slår som starkast.
Det är något nästan lite trotsigt över hur RAYE öppnar sitt andra album This Music May Contain Hope. Som att hon redan bestämt sig: det här kommer inte vara lätt att älska. Men svårt att ignorera.
Det här är ett verk som går rakt emot samtidens spellistevänliga minimalism. Istället för tre minuter hook och payoff får vi ett 73 minuter långt projekt uppdelat i fyra “årstider”, där jazz, soul, musikal, spoken word och orkestrala arrangemang samsas i ett slags popens svar på kammardrama. Det är överdådigt. Ibland för mycket men också ofta ganska drabbande.
Det finns stunder där allt faller på plats. Nightingale Lane är ett sådant. Låten rör sig mer i det klassiska RAYE-landskapet, där melodin får sväva och rösten nästan känns större än produktionen. Även I know you’re hurting en av skivans mest avskalade stunder. Här försvinner det teatrala och kvar blir något betydligt mer direkt och ömt.
Det är också här albumets största styrka blir tydlig: RAYE som sångerska. Hon rör sig obehindrat mellan genrer och uttryck, från jazzig crooning till musikalisk crescendo och gör det med en självklarhet som få i hennes generation matchar.
Problemet är att This Music May Contain Hope ibland känns som tre album i ett. De mer teatraliska inslagen, spoken word-partier, övertydliga konceptmarkörer och det avslutande Fin. där eftertexterna bokstavligen läses upp är modiga, men också sådant som riskerar att dra lyssnaren ur upplevelsen.
Det mest intressanta är kanske hur ojämnheten också blir en del av charmen. Click Clack Symphony med Hans Zimmer flirtar med filmmusik på ett sätt som känns både överdrivet och… ganska kul. Where is my husband! är teatralisk, dramatisk och nästan ironiskt självsäker. En låt som lika gärna hade kunnat vara en Bond-tema. Joy och Happier times ahead. avslutar med ett ljus som faktiskt känns förtjänat, inte bara konceptuellt. Det är som att albumet hela tiden balanserar mellan att vara för mycket och exakt rätt.
Det är lätt att vilja kalla This Music May Contain Hope för ett mästerverk.
Det är lika lätt att vilja klippa ner det med en tredjedel. Sanningen ligger, som så ofta, någonstans däremellan. Det här är inte lika direkt som My 21st Century Blues. Inte lika konsekvent heller. Men det är modigare. Friare. Och kanske viktigare för RAYE själv. Ett slags konstnärlig frigörelse där hon tillåter sig att vara både pretentiös och briljant på samma gång.
