Det är något nästan barnsligt men samtidigt brutalt över refrängen i Lykke Lis nya singel Knife in the Heart. Som en ramsa man nynnar på i mörkret. Låten bygger långsamt upp ett ödsligt ljudlandskap där rösten svävar över ett nästan apokalyptiskt arrangemang och när kören till slut slår till känns det mer som ett kollektivt rop än en traditionell pophook. Det är melodramatiskt, stort och märkligt tröstande på samma gång.
Textmässigt fortsätter hon utforska den där existentiella känslan som verkar genomsyra hennes kommande album The Afterparty. Här handlar det inte längre bara om hjärtesorg utan om något större. Livet självt som ett öppet sår. När refrängen upprepar sin centrala rad känns den nästan som ett mantra, en sorts mörk poppoesi om hur det faktiskt känns att leva just nu.
Och kanske är det just därför Knife in the Heart träffar så hårt. I en tid där mycket popmusik slipas till perfektion låter Lykke Li istället känslorna skava. Resultatet är en låt som både är teatralisk och rå som en stadionredo sorgesång för en värld som håller på att falla isär men där vi ändå står kvar och sjunger tillsammans.
