När man dyker ner i Fist fighting a sandstorm tio år efter att albumet This Is Acting först landade. Är det lätt att se hur Sia här fångar en särskild sorts kamp, inte den fysiska, utan den emotionella som ingen av oss egentligen kan vinna. Titeln i sig är redan ett slag under bältet. Vem försöker egentligen boxas mot en sandstorm? Ett motstånd utan form, utan rytm, utan logik och det är precis där låtens styrka ligger.

Musikaliskt är det ingen bombastisk arena-anthem utan en mer tillbakalutad nästan meditativ poplåt där Sias röst bär hela dramatiken. Hon sjunger som någon som försökt hålla fast vid något som länge varit förlorat. Gång på gång, refräng efter refräng tills orden själva blir en insikt. Det går inte att vinna när motståndet är… överallt och ingenstans. Men just när man tror att detta bara är sorgens övning vänder Sia perspektivet. Refrängen blir inte ett rop av uppgivenhet utan ett slags frigörelse: “I’m letting go and it’s beautiful.” Den där kontrasten, mellan att ha fighting spirit och att faktiskt släppa taget är låtens verkliga hjärta. Och i det ligger en slags skör triumf, en känsla vi alla känner igen, men sällan sett gestaltad med sådan klarhet.

I en katalog full av Sias största hits, låtar som spränger taket både på känsla och produktion känns Fist fighting a sandstorm kanske som en underdog. Men dess nakenhet dess ärliga metafor och den där nästan hypnotiska upprepningen gör den till ett av de mest mänskliga ögonblicken i hennes låtskatt.