Nytt år, nya tag.
Det är 2026 och bloggen fyller 15 år som musikblogg. Jupp, denna stora doldis bland nöjessidor på nätet har överlevt 15 år i en tid då de flesta bloggar lagts ner. Om det är en merit eller bara korkat att hålla på så länge är kanske en fin balansgång. Men så länge har det hela pågått.
Det har varit 15 år av roligheter. Jag har träffat så många spännande och talangfulla artister från hela världen. Om det så var en tidig intervju med Charli XCX strax efter I love it och när hon jobbade med Noonie Bao. Eller när jag var en av de första medierna som träffade Miriam Bryant på Cappuccino en regnig dag i Göteborg. En nervös Thomas Stenström som stod utanför Cheiron Studios och rökte innan vi gick in i värmen och pratade. Eller hur jag fick en ganska oengagerad Nick Jonas att lysa upp och skratta till när jag kom in på musikaler istället för hans pop-platta.
Ett av de finaste minnena var nog ändå när jag och Lena Philipsson satt på scenkanten efter genrepet av hennes show Jag Är Ingen Älskling och pratade. Om känslor kunde hänga i luften så var det där och då. Väldigt fint snack blev det och ett fan av Lena hörde av sig efter att jag publicerat intervjun och berömde mig för att jag fick henne att öppna upp så mycket. Vilket var kul. Samtidigt har det varit en del i många av de intervjuer jag gjort. Att min nyfikenhet och lugn samt att jag ändå är påläst och intresserad om den jag träffar får folk att öppna upp mer.
Det har varit 15 år av engagemang. Att varje dag uppdatera bloggen med i alla fall något. Ett inlägg i form av tips, recension, intervju eller krönika. Visst, det finns några få dagsluckor på dessa 15 år, men det är färre än en arbetsvecka. Såpass ofta har jag ändå hittat något att skriva om. För det släpps ju så otroligt mycket musik. Varje vecka och nästan varje dag. Släpps det inte något finns det ju alltid nostalgilåtar att skriva om. Så det blir alltid något för läsaren att mötas av om de loggar in på bloggen varje dag.
Det har varit 15 år av frustrationer. Jag ska inte sticka under stolen med att det varit dagar då jag bara velat klicka på delete-knappen och ta bort hela bloggen. För det har varit både kostsamt och tidskrävande. Ett eget val, absolut. Men ibland känns engagemanget tillbaka väldigt lågt. Artister som inte delar inlägg. Musikbolag som inte sett ett enda värde i bloggen, utan bara vill ha uppmärksamhet för deras artist som någon form av checklista. När jag började med Patreon var det än mer tydligt att alla hejarop och gratis-tack inte betydde så mycket. För det var helt omöjligt för somliga att stötta. Med andra ord, det var trevligt så länge något inte kostade dem något. Vilket säger ganska mycket om musikbranschen i stort. Alla ska jobba gratis, och det är bara storbolagen som vinner. Men det är ju den modell hela musikbranschen valt att leva efter… Spela live gratis. Skriv om mig och du kanske får en delning som tack. Vi tar 85% av intäkterna, fast det är du som betalar för inspelningen. Folk är tyvärr alldeles för uppslukade av sig själva. När artister ringer, skickar mail på mail eller meddelanden på Instagram (eller Facebook när jag hade det) om att skriva om DERAS låt, för det är viktigare än att respektera en annan persons ledighet. Ganska tröttsamt i 15 år. Riktigt vidrigt om jag ska vara ärlig. Att andra ska lägga så mycket tid för att någon har en dröm att bli något. Där kan nog ganska många artister, PR-personer och musikbolag skärpa sig och det ordentligt. Du är inte så viktig som du tror att du är.
Det har varit 15 år av lärdomar. Jag har utvecklat mig själv en hel under dessa 15 år. Jag har haft Popmuzik som en kreativ plats, där jag kan skapa det jag själv vill. Allt från intervjuer, podd och tekniska lösningar för bloggen. Bloggen har hängt med i de olika teknikskiften som ändå gjorts under 15 år. Från att jag redan 2010 använde iPad för att skriva ner mina intervjufrågor på och ha som ”block” (detta innan bloggen blev en renodlad musikblogg), till att numera spela in poddar på iPad. Att tidigt ha en responsiv sida som såg lika bra ut i mobilen som på en dator. Ha pushnotiser från bloggen samt integrera bloggen med Patreon för att skapa mervärde för läsaren, samt göra det möjligt att få någon form av intäkter i arbetet med bloggen. Att kombinera teknik med skapandet och samtidigt försöka hitta en inkomst i det jag gör.
Det har varit 15 år av att gå min egen väg. På gott och ont. Jag har alltid satt musiken i centrum. Jag är ganska ointresserad av att själv glänsa i det jag gör. Att jag inte behöver ta selfies tillsammans med artister eller framhäva mig själv i det jag gör. För det tänker jag är ganska ointressant för läsaren. Det som är nackdelen med att inte försöka bli kompis med artister är att de blir sämre på att spontant lyfta fram bloggen till andra. Att med sin följarskara uppmana folk att besöka sidan, mer än när man bara skriver om deras musik.
Det har absolut varit en av sakerna jag tyckt varit synd. Att bloggen bara är medelstor. Den hade säkert varit större om jag bodde i Stockholm och minglade mer. Men det är ju så sjukt ointressant. Då tycker jag mer om att till exempel ta med mig kameran till en konsert och ta lite foton och liksom bara smälta in bland de andra i publiken för att sedan gå hem. Det har helt klart varit så mycket trevligare att göra det än att försöka charma in mig på någon efterfest där jag mest känner mig stel. Fördelen med min lite mer tillbakadragna stil har också gjort bloggen väldigt oberoende. Att ingen ägt bloggen, utan jag har skrivit om det jag uppskattat, gjort min grej. Utan att riktigt bry mig om vad andra tycker och tänker. Det är nog en bra inställning ändå. Att med bloggen upptäcka ny musik och nya artister. Att prata med dem jag tycker verkar vara intressanta, mer än att göra något för att tillfredsställa någon PR eller A&R på ett skivbolag (som jag absolut gjorde i början av bloggandet). Även om vägen varit ganska ensam så har det varit min väg. Vilket jag tror är bättre än att försöka följa någon annans.
Det har gjort att bloggen vuxit sakta men säkert år för år. Långt ifrån alla känner till den. Men de som gör verkar positiva till den, vilket är fint. Både av läsarna och av artisterna.
Det lär inte bli 15 år till. Men jag lär fortsätta med Popmuzik ett tag till i alla fall.
Nyligen skaffade jag VideoPress till sidan. Ett insticksprogram för att organisera videor och i detta fallet just videointervjuer för att ha dem i bloggen istället för via Dropbox eller YouTube. Det kommer göra att allt innehåll på bloggen utgår från just bloggen. Vilket jag gillar. Det är också lite av en spark i röven på mig själv att göra fler videointervjuer då insticket inte var gratis. Så ja, jag ska boka upp fler intervjuer 2026. Jag lovar.
Jag har även aktiverat Patreon-pluginet i bloggen, så att du som Popmuzik Liker eller Popmuzik Lover kan låsa upp innehåll direkt i bloggen. Något som jag hoppas fler vill göra – det kostar 20 eller 40 kr för att bli Patreon (ex moms), så det är inga stora pengar för att stötta 15 år av arbete. Vilket jag absolut tycker att du ska göra.
Annat som är roligt är att det är många som aktiverat notiser från bloggen och får ett meddelande när nya inlägg publiceras. Det hjälper också med trafiken och engagemanget i bloggen. Så får du en fråga om att ta emot notiser, klicka gärna ja på den frågan. Det hjälper mer än du tror.
Slutligen är det 15 av ditt engagemang i bloggen. Att du besöker bloggen betyder att den har ett syfte. Att det finns någon mer än jag som uppskattar musik och vill inspireras av den. Någon som vill läsa om olika artister och mina åsikter om musikbranschen. Jag hoppas att du vill fortsätta besöka sidan. Att följa den och stötta den. För utan dig och alla andra som läser bloggen är den ju inget. Så tack. Tack för att du är här och hjälper mig med detta galna projekt.
Tack även till ni som under åren på ett eller annat sätt bidragit till bloggen med inlägg. Om det så varit under en kort eller lång tid av engagemang, inlägg, intervjuer eller annat. Det har varit och är väldigt uppskattat.
