Charlie Puth är konsekvent mänskligt i hur närmar sig sina egna tillkortakommanden och Beat yourself up känns som ännu ett kapitel i den berättelsen. Låten rör sig kring självkritik utan att bli självömkande, mer observerande än dramatisk. Det är som att han tittar på sig själv utifrån och konstaterar hur lätt det är att fastna i sina egna tankemönster.

Musikaliskt är allt på plats med Puths sedvanliga precision. Produktionen är ren, följsam och diskret studsande. Nästan för lättsam i förhållande till låtens tematik, men just där uppstår något intressant. Den självkritiska berättelsen kläs i ett format som är tillgängligt och radiovänligt vilket skapar en friktion mellan form och innehåll. Beat yourself up blir därför inte en låt som skriker ut sitt budskap utan en som långsamt sjunker in. Det är med spänning vi inväntar Puths kommande album och värlsturné. Jag har en känsla av att det här blir hans mest personliga era hitintills.