För dem som älskar mörk och samtidigt pulserande synthpop kommer definitivt uppskatta nya singeln On display med Sad Jack. Att det låter klassisk Depeche Mode gör ju inte saken sämre för visst tänker även du på Never let me down again när du hör låten? Här kan vi se det mer som en homage än plagiat, då Depeche är ett band som inspirerat Sad Jack genom åren.
Om arbetet med låten berättar Sad Jack för bloggen:
”On display skrevs, spelades in och mixades på en dag under en paus i arbetet med vad som egentligen skulle bli den nya singeln – en låt som istället släpps till sommaren.”
Men andra ord har vi mer att se fram emot och detta var ju ett riktigt skönt alternativ.
Jag skickade över några frågor till Lars Edvall, som är personen bakom Sad Jack.
Först, sjukt snygg låt! Älskar svärtan och pulsen i den. Är det fel att jag nynnar lite på Never let me down again när jag hör On display?
Vad kul att du tycker det! Och visst skulle man också kunna sjunga ”I’m taking a ride with my best friend” när versen startar, men det är inte riktigt någon medveten grej, Never let me down är inte riktigt någon av mina DM-favoriter. Men det kändes förstås omöjligt att inte dra den här låten åt Depeche-hållet när den väl ”kom till mig”. Den instrumentala delen var faktiskt något jag bara hittade på i stunden istället för att sjunga nån av de gamla vanliga godnattsångerna när jag skulle lägga mina barn. Så det började med den slingan och sedan när jag satte mig i studion nästa gång föll allt på plats väldigt fort.
Vad har Depeche Mode betytt för dig och din musik genom åren?
Jag började mitt musiklyssnande i livet med 80-talets syntband och artister – Depeche, Alphaville, Howard Jones, George Michael och så vidare. Depeche har följt med genom hela livet, ibland lite närmare (A broken frame, Black Celebration, Violator, Ultra, Exciter tex), ibland lite mer på avstånd. Tycker fortfarande att en låt som See you i all sin enkelhet kan ge gåshud, men det som verkligen slagit an vad det gäller mitt eget fortsatta musikskapande är deras snillrika förmåga att väva leadsång, sångstämmor och andra instrumentala melodier om varandra. För mig har DM alltid varit lyssningsmusik, till skillnad från musik man sjunger med i eller liknande.
När vi ändå är inne på dem, vad tyckte du om Memento Mori?
Jag gillade första singeln – tycker att Ghosts again var otippat slamrig på ett positivt sätt när jag hörde den först, men jag har inte lyssnat igenom hela albumet jättenoga. Don’t say you love me är den låt som känns starkast för mig.
Du berättar att låten kom till när du arbetade på en annan låt – berätta, vad fick dig att släppa det du höll på med och börja jobba på denna?
Jag har en annan Sad Jack-låt som varit på gång sedan i höstas, med andra typer av arrangemang och sound, bla livestråk. Den är helt enkelt mer att ta tag i och så ramlade On display ner i knät på mig en kväll och ville bli gjord, så då gjorde jag den och det tog bara en arbetsdag från idé till färdig mix.
Vad handlar On display om enligt dig?
Jag brukar inte riktigt skriva texter med den här typen av upplägg och är väldigt nöjd med operationssalsidén. Innehållsmässigt är det inte så konstigt – en person som vänt ut och in på sig och blottat sitt innersta för någon annan, bara för att bli nedgjord och stampad på, och som sedan ber om att få bli lämnad ensam att slicka sina sår.
Vad kan vi se fram emot med den kommande låten? Har den samma stil och känsla som denna?
Inte alls faktiskt – för mig känns den mera som uppföljaren till Sad Jacks Car Keys, i alla fall till temat – det är en lite mer blasé, klockan sent-låt där det konstateras att det blivit som vanligt igen: Här sitter vi framför varandra och ger skenet av att vi inte alls spelar spelet, men båda vet mycket väl att det är så. Ska vi inte bara släppa maskerna och fortsätta ”nakna” inför varandra? Låten blir lite mer organisk än programmerad jämfört med On display, som är uteslutande programmerad förutom gitarrer och sång.
Sad Jack
