Välkommen hem till Harry Styles. Eller kanske snarare välkommen in i Harrys Styles sinne. Nu släpps artistens tredje och mest intima album hitintills. I centrum står funkiga toner och organisk instrumentering, det andas bitvis 80-tal och plattan knyter delvis an till det monumentala albumet Fine Line.

”Min favoritgrej med det här albumet är att även om det är annorlunda tror jag att det till stor del gjordes av samma anledning som Fine Line. Och jag tror att det hade något att göra med turnén och att människor som kom och dansade fick mig att känna att, ”okej, ni vill att jag ska göra det jag vill göra”. Om jag gick på en show med min favoritartist och kände att ”okej, de har slutat göra det de vill göra”, då är det inte roligt. Det är inte spännande att se någon fejka det. Det finns tillräckligt med exempel på det. Jag kände verkligen bara att ”Åh, vi gillade verkligen det här, så vi gör det igen”.

Harry Styles i intervju med Zane Lowe på Apple Music 1

För drygt fem år sedan släppte den forne One Direction medlemmen en solodebut som absolut ingen såg komma. Särskilt från en kille som hade stängt dörren för sin roll som boy-band huvudhjärtekrossare bara 18 månader tidigare. Debuten Harry Styles var ett tidlöst, genrelöst album som lät som en popsamling från början av 1970-talet, och som inget annat som släpptes det året. Oavsett, det var det en hit som gav den unga sångaren landningsbanan för att fastslå sitt fäste som soloartist.  Men det var kanske inte förrän 2019 och andra plattan Fine Line som katapulterade till megastjärna igen. Låten Watermelon Sugar gick från liten till monumental på nolltid och priserna regnade. Vad som följde var och är en enorm turné som pågår för fullt nät Harry’s House landar.  

Det nya albumet är dock lite mer intim och mindre radio-orienterar än sin föregångare. Textmässigt är det tyngre och allvarligare på sina ställen. Vilket absolut inte är förvånande efter allt som hänt under de två och ett halvt år som gått sedan Fine Line släpptes strax före en världsomfattande pandemin. Sett till låtskrivare och producenter är albumet även där något nerskalat. Men det behöver absolut inte vara en nackdel. Likt ett hemma hos program får vi helt enkelt följa med Harry en slappardag hemma. Humöret pendlar mellan glatt och mer ledsamt och tankarna flyger högt som lågt. Konceptet har absolut till viss del präglats av pendemin, men det känns inte riktigt som att detta är ett regelrätt pandemialbum. Snarare ett spännande koncept som subtilt flirtar med vår samtid.

”Under en riktigt lång tid var jag livrädd för vad mitt liv var om jag inte var där uppe och spelade musik, på en show, och gjorde något. Och så ställs du inför en tid då du inte kan göra det. Och det spelar ingen roll hur mycket pengar du har, eller var du bor, inget spelar någon roll. Du kan inte resa, du kan inte göra det här, du kan inte gå utanför ditt hus. Plötsligt tvingas du att inte vara den här musikern, du tvingas vara en vän och en bror och en son, och alla dessa saker. Och jag känner att jag hade en chans att bara stanna upp, ta in en massa saker och minnas saker. På ett sätt blir den stulna tiden en gåva.”

Harry Styles i intervju med Zane Lowe på Apple Music 1

Plattan inleds med den fräcka och blås-maxade Music in a Sushi Restaurant och därefter 80-talsinfluerade Late Night Talking. En lättsam inledning som sätter ett omedelbart groove. Men just när man lutar sig tillbaka bryter en låt som den enkelt glada leadsingeln As It Was upp och sätter en annan stämning och ljudbild.

Låtarna handlar till stor del om romantik och sex, men blir mörkare när de till synes riktas till specifika personer eller situationer. Spåret Daylight är laddad med drogreferenser, Matilda är skriven till någon med en orolig familjehistoria, och den underbara Boyfriends som premiärspelades på Coachella är till en vän fast i ett giftigt förhållande. Styles sjunger ”You love a fool who knows just how to get under your skin”, ackompanjerad endast av akustiska gitarrer och ett imponerande körarrangemang. Plattan rymmer även till min förtjusning den mer avslappnade Timberlake funkiga Cinema samt Beatles-doftande Grapejuice. Det finns helt klart något för alla! Lyssna även in den härligt skruvade ballad Little Freak.

”Jag sa att ”det skulle vara riktigt kul att göra ett album som heter Harry’s House,” och men tänkte att ”det kanske är ett album jag kommer att göra om fyra år eller fem år eller vad som helst”. När jag började göra albumet insåg jag att det inte handlade om den geografiska platsen. Det är en mycket mer en intern sak. När jag satte titeln tillsammans med låtarna kändes det som att det fick den här helt nya innebörden. Tänk att det är en dag i mitt hus. Vad går jag igenom? En dag i tankarna, vad går jag igenom i mitt hus? Jag spelar rolig musik. Jag spelar sorglig musik. Jag känner grejer. Ungefär som en dag i livet. Jag gillar allt det där. Och jag tror att även om det uppenbarligen är mycket mer elektroniskt än något annat jag har gjort, så är det också så mycket mer intimt för mig. Och så mycket mer intimt skapat. Det var som, ”Jag ska spela i mitt hus och du kan komma och hälsa på till 100%, men jag gör det här för att det är det jag vill lyssna på.” Det här är mitt favoritalbum för tillfället, och jag älskar det så mycket.”

Harry Styles i intervju med Zane Lowe på Apple Music 1

Sex och ett halvt år efter One Direction-eran är det möjligt att föreställa sig att en stor del av artistens publik inte längre har något minne av sin tid med gruppen som gav Harry stjärnstatus. Som 28-åring har han byggt sig en avundsvärd solokarriär som Harry’s House bara stärker ytterligare.

Du ser hela intervjun med Harry och Zane Lowe här: