Ji Nilsson var en av de nya starka sångerskorna som dök upp för tre, fyra år sedan tillsammans med Marlene, Beatrice Eli och Seinabo Sey. Kvinnor med karaktäristiska röster och starka låtar som sakta började skifta det mansdominerande fokus vi länge haft inom den svenska musiken. Medvetet eller omedvetet, dessa artister har förändrat mycket av det svenska musiklandskapet och fortsätter att göra det, vilket är viktigt.
Det jag alltid älskat med Josefina ”Ji” Nilssons låtar är den behagliga värmen i produktionen. De är som en varm bris en sommardag som sveper in runt en. Samtidigt är det alltid något vemodigt över hennes röst. Kanske är det vetskapen att sommaren här i Sverige är kort och vi har fler dunkla än ljusa dagar.
Ji är i alla fall ett bra exempel på en artist som lyfter fram det nordiska vemodet. Bra melodier och snygg produktion som möts någonstans mellan det ljusa och mörka. Samtidigt är levererar hon texter om kärlek och uppbrott, likt produktionen är det som sagt mixen av det varma och kalla som löper igenom allt.
Det märks om inget än mer tydligt på hennes debutalbum Scandinavian Pain. Det blir en fin uppvisning i vackert vemod som liksom livet bara pågår. Ibland behagligt och ibland lite skevt, men alltid vackert.
Ji Nilsson
@Facebook
Vackert och vemodigt som de svenska årstiderna blir det när Ji Nilsson släpper sitt debutalbum Scandinavian Pain.
